Jag kommer att tänka på ett citat av den amerikanska författaren Flannery O’Connor när jag ser föreställningen ”Real Talk” på Uppsala stadsteater. Så här skriver O’Connor i en av sina essäer: ”Om inte romanförfattaren blivit fullständigt galen är hennes mål fortfarande kommunikation och kommunikation förutsätter att man talar inom en gemenskap.” Just denna konstens grundläggande kommunikativa aspekt står i centrum i den dansuppsättning som nu ges i Stadsteaterns underjordiska lokaler.
”Real Talk”, regisserad och koreograferad av Bianca Cruzeiro, är en examensproduktion från Stockholms dramatiska högskola. Dramaturgi, scenografi, kostym och ljusdesign står elever från högskolan för. Dansar gör ett gäng tangoentusiaster i spridda åldrar. Det är en avslappnad hyllning till denna eldiga dans som vi i publiken bjuds in till.
Det börjar i teaterns foajé där publiken möts upp. Sedan blir vi ledda ut på gatan och ner i teaterns källarlokaler. Först till en provisorisk garderob, sedan igenom en av teaterns förråd som förvandlats till en suggestiv ljus- och ljudkorridor och till sist in i en av repsalarna där det dukats upp till samkväm. Vid borden, dukade med argentinsk tapas och vin, sitter dansarna utspridda. Vi i publiken får slå oss ner och samtala, äta och dricka tillsammans med de medverkande innan ljuset släcks ned och musiken går igång.
Insprängt mellan dansinslagen ger en röst i högtalarna små nedslag i tangons historia. En dans som inte alls har den glamorösa historia som man kanske tänker sig. Snarare, får vi veta, springer tangon ur tre sorger: de afrikanska slavarnas, de europeiska immigranternas och de argentinska boskapsskötarnas (eller gauchos som de kallas, ett slags cowboys). Dansen och konsten som ett sätt att dela ensamheten och sorgen, som en kommunikation och kontaktyta mitt i eländet. Och vilket språk går djupare än rörelsens och kroppens intima och sinnliga språk?
Premiären av ”Real Talk” var planerad till fredagen den 7 april, dagen som för alltid skrivits in i de svenska historieböckerna, men ställdes av förklarliga skäl in. För mig, som för säkert de flesta andra, ligger händelserna i Stockholm fortfarande kvar som en hinna över det mesta jag ser. Därför blir den här anspråkslösa lilla föreställningen oväntat vacker. Tematiken träffar helt rätt. För vad känns just nu viktigare än att skapa platser där människor kan mötas? Eller, för anspela på det där citatet från Flannery O’Connor, vad är just nu mer angeläget än att försöka skapa gemenskaper som gör kommunikation möjlig?