Fejkband är ett tacksamt verktyg att leka med. Man kan laborera tack vare allmänhetens samförstånd med samtidskulturens alla vidunderligheter, parodiera och skoja men med fiktionen som skydd. Det är ju bara på låtsas! Ta Spinal Tap som exempel. I fallet med John Ajvide Lindqvists Fem kända musiker döda i seriekrock gör man just detta. Programbladet är i form av ett cd-album komplett med fyra av bandet Tropicos låtar och ett konvolut med låttexter och hela den sceniska inramningen hänvisar till dansbandens vulgära estetik.
Dansbandet Tropicos sluter upp på tv-huset för att delta i ett minnesprogram om sina trettio år tillsammans. Bandmedlemmen Tommy har precis mist sin mor, Elsa, som också var bandets trognaste fan. I den lysrörsupplysta green room minns bandet alla åren av turnérnade. Efter ett långt liv tillsammans är det dock svårt att göra en samlad redogörelse för olika händelser. Var det i Ludvika det bjöds på Jansson, och har bandet spelat på Hultsfred eller i Hultsfred? Livet är bokstavligt talat en serie hållplatser på den långa transportsträckan som turnébussen kör. Vad är meningen med allt? Var det så att grävlingen var förutbestämd att gå över vägen just den som blev överkörd av bussen på samma sätt som det var ödet att Webreportens föräldrar skulle träffas på en av Tropicos spelningar och dansa till Två hjärtan? En händelse som hade kunnat förändra allt var den gången för tjugo år sen då bussen nästan krockade med en långtradare.
John Ajvide Lindqvist har skrivit ett kammarspel om det mest banala som finns och lyckas ändå på sitt sedvanliga sätt frammana en svärta som kittlar min cyniska nerv. Inte ens det glättigaste är förskonat från personliga tragedier, inte ens det mest folkliga saknar spår av det bisarra. Det är som På väg till Malung möter David Lynch och med Carina Reich och Bogdan Szybers sceniska bildspråk får en touch av Jean-Pierre Jeunet. I takt med att medlemmarnas livsöden radas upp (som lik efter en massiv bilolycka) förfaller scenografin, blir förvanskad och snedställd, likt ett minne man haft som någon annan inte minns på samma sätt. Reich och Szyber återkommer ofta i sitt konstnärliga arbete till att låta saker bli sagda på scen utan ord. I detta fall är det en tyst jättegrävling som ibland verkar vara synlig för bandet som hela tiden flyttar fram gränsen för vad som är verkligt.
I den välbekanta dansbandsuppsättningen tenderar medlemmarna att fastna i sina roller. Kvinnokarlen Roland, som är bandets frontfigur, spelas av Reuben Sallmander med en träffsäkert sliskig sexuell energi. Övriga bandmedlemmar (Jan Waldenkranz, Pierre Wilkner, Magnus Ehrner och Olle Jansson) gestaltar likaledes sina rollfigurers roller och personligheter - alkisen Greg, den psyksjuke Tommy, poeten Allan och den kanske inte fullt så lojale Max.
Låt er inte luras av de lustiga kavajerna, hockeyfrillorna och dansbandsestetiken. Innanför det triviala och lättsmälta finns det oändligt med utrymme för filosofiska spörsmål som existentialism och kvantmekanik.