Det verkar som om människor börjat gå på teatern för att känna igen sig. Både ”Nysningen”, som nyligen spelats på Uppsala stadsteaters stora scen, och ”Som i en dröm”, som nu haft premiär på samma scen, lockar i informationen på teaterns hemsida med ”mycket igenkänning”. Visst har teatern som en av sina uppgifter att spegla sin publik. Men om publiken kommer till teatern endast för att få sig själva och sin världsbild bekräftade, då har teatern snart tappat avsevärt i angelägenhetsgrad. Till teatern bör man också gå för att få sig själv och sin världsbild utmanad. Någon gång skulle jag vilja se en uppsättning annonseras med orden: ”du kommer garanterat inte att känna igen dig”.
Koreografen, regissören och kompositören Birgitta Egerbladh har vid det här laget etablerat en alldeles egen form av dansteater. Denna fortsätter hon att utveckla i ”Som i en dröm”. En föreställning som, precis som utlovat, börjar i det vardagligt igenkännbara: Vakna, läsa tidningen, plocka ur diskmaskinen. Och, åh, vad skönt det är att slänga sig i soffan när man kommer hem! Men snart försvinner föreställningen ut i det alltmer abstrakta, i drömska inre landskap. Ett antal fragment ur världslitteraturen, från Shakespeare till Håkan Hellström, bildar grund för föreställningen.
Det blandas hej vilt. Indras dotter kommer nedstigande från skyn, där springer Ibsens Nora med sin tamburin. Så plötsligt en scen från Norén. Och se där, en släng tjechovskt vemod, lätt uppvägt med lite av Kristina Lugns underbara absurditeter. Några dikter av Bruno K. Öijer skänker det hela andligt djup. Det är ganska påhittigt gjort, men också lite splittrat och fragmentariskt. En mer sammanhängande röd tråd, en lite tydligare tanke, hade varit att önska.
Men stiligt att se på är det nästan hela tiden. Egerbladh har inte bara en fantastisk känsla för kroppars rörelser, utan också ett utmärkt bildsinne. Hon använder på ett förträffligt sätt stora scenen som levande duk på vilken en rad, stundtals smått magnifika, bilder målas upp. Till sin hjälp har hon en tiohövdad ensemble som vet både hur man underhåller och berör. Det är egentligen synd att nämna någon särskild i en föreställning som i så stor utsträckning är ett lyckat kollektivt arbete. Men Lindy Larssons plastiska kroppsspråk är smått obetalbart. Och Emelie Wallberg växer för varje roll, en skådespelare att hålla ögonen på.
Några darlings hade gott kunnat dödas för att skapa en mer sammanhållen föreställning. Men på det hela taget är detta mycket sevärt. Bäst är de drömska partierna, som inte är ett dugg igenkännbara, utan tvärtom fantasifullt överraskande. Sådan kan teatern nämligen också vara.