Frasen ”i nöd och lust” handlar nästan alltid om äktenskap. Då brukar det ligga mer sanning i lustdelen än i nöddelen med tanke på hur få gifta som faktiskt lever ihop resten av livet. När det handlar om oss och våra kroppar är frasen mer sanningsenlig. Kroppen hänger alltid med hur trötta vi än är på den och hur trött den än är på oss. Den kan protestera högljutt och våldsamt eller göra passivt motstånd, men längre än så går det inte förrän döden inträder.
Frågan om man kan definiera kroppen som något annat än ett ”vi”, det som vi är, är tveksamt och en av frågorna barnföreställningen I nöd och lust brottas med. Kroppen definieras med vikt, längd och omfång. Men vad säger egentligen det? När man blir gammal blir musklerna långsammare och lederna stelare. Vad betyder det?
Kroppens funktioner arbetas igenom lika noggrant som under en uppvärmning inför ett hårt elitträningspass, utan att kännas som en rabblande genomgång. Lotta Gahrtons koreografi lyckas växla mellan skojfriskt och sublimt på ett fint sätt. Det är svårt att tänka sig ett ämne som borde vara mer lämpat att beskriva pedagogiskt med dans. Samtidigt blir det svårt eftersom kroppen i sig är en så självklar del i livet. Lotta Gahrton, Mikael Strid och Måns Erlandsson har dock bra koll på läget.
– Skulle ni bara dansa? frågar ett av barnen på frågestunden efter föreställningen.
Det blir lite vilset efteråt. Föreställningen ställer frågor och väcker tankar. ”Var sitter det där som är jag?” Och sedan stannar det där, vilket det gärna gör eftersom det inte finns några givna svar. Föreställningen går ett varv och kommer sedan tillbaka till inledningen och startar om igen. Som livet efter döden eller blomlökar som vaknar av vårvärmen.