Kan ”dagens ungdom” leka? Kan ”dagens ungdom” klara sig utan el? Kan ”dagens ungdom” förstå att man inte ens kan ladda sin smartphone om proppen har gått? Och kan ”dagens ungdom” förstå värdet av gemenskap?
Det är en riktigt ruskig höstkväll med regn och starka vindar och Robin (Joakim Thelin) och hans syster Molly (Catrin Anlér Blomberg) är hos mormor (Carin Anlér Fiske) i hennes sommarstuga – gammal spets och röd-vitrandiga tyger skapar en 40-talists hem, en pinnstol, ett bord. Det är en enkel och mycket precis scenografi som David Andrén skapat.
Robin spelar datorspel, Molly brassar på Gangnam Style på stereon och mormor försöker fögäves få ett svar på om de vill ha mat eller inte. Både Thelin och Anlér Blomberg är urgulliga som syskonen och Just när Robin ska levla upp (stiga en nivå) i sitt spel går strömmen. Det blir tyst och mycket mörkt i mormors sommarstuga. De trevar sig fram, mormor är osäker på var ficklampan finns, men till slut: i skenet från ett stearinljus möter två ungdomar världen utan uppkoppling och direkt behovstillfredsställelse. Och då har de tråkigt, så tråkigt. Eller?
Mormor försöker få dem att läsa en bok, kanske leka med kottar och pinnar – använda sin egen fantasi. John Fiske har skrivit en pjäs som visar det vi nog alla anar: att bakom datorspelen, Facebook eller Youtube finns människans oändliga förmåga att underhålla sig själv kvar. Och att det är ovärderligt att leka tillsammans.
Fiske och ensemblen har roligt med ”dagens ungdom”, deras sätt att tala – helt obegripligt för mormor, men helt begripligt för premiärpubliken. Och visst är också ”dagens ungdom” ganska mörkrädd när det kommer till kritan, och visst tycker Molly och Robin egentligen ganska mycket om varandra bakom syskontjafsandet – och visst kan ”dagens ungdom” leka.