Crazyhumor med konstjgord andning

Nu, när varken Uno "Myggan" Ericson eller Lars-Göran Frisk från Vetlanda finns ibland oss, kan Uffe Larsson mycket väl vara Sveriges störste nöjesnostalgiker. I flera år har han suttit i tv-soffor och droppat gamla stjärnnamn med något vemodigt och drömskt i blicken, som om han längtade tillbaka till en tid då han inte ens var gammal nog att själv stå på en scen.Med det i åtanke är det inte svårt att förstå vilken dröm det här måste vara för honom. Den anrika Casinoteatern har återuppstått i gamla Marionetteaterns lokaler och crazyhumorn är uppskrämd ur sin dunkla sextiotalsvrå.Första revyn på Nya Casinoteatern inleds med genrens standardgrepp, de snabba "gagsen", eller om man så vill de skruvade vitsarna, staplade på varandra i ett rasande tempo. Några skrattar vi gott åt, andra har vi hört förut, och en del är så usla att man inte kan göra annat än sucka uppgivet. Jag befarar dock att det är det som är meningen. Är det crazy så är det.Samtidigt blir det genast uppenbart att det här är en nummerrevy som bjuder på stor variation, framför allt kvalitetsmässigt. Bäst är faktiskt nestorn Bert-Åke Varg som gör ett bejublat strippnummer och framför sina Norrlandsromantiska monologer med bra tajming och kluckande Sten-Åke Cederhök-skratt.Uffe Larsson lyckas också använda sin utvecklade smilfinksmimik till något riktigt bra i den Magnus och Brasse-fräcka Snuskhummerns visa.Däremellan är det dock alltför många billiga poänger och tunna replikväxlingar för att för att revyn ska lyfta. Det är utan tvekan ensemblens proffsighet och inte manuset som räddar showen.För proffsiga är de allihop. Jag förlåter till och med att de har dammat av gamla Lill-Babs-klassikern Ingen gör bort sig som jag. När Anna Carlsson gör bort sig gör hon det nämligen med sällan skådad ackuratess.