"Om cirkusen blir förutsägbar så dör den", förkunnade cirkusdirektör Robert Bronett som motivering till de stora förändringarna i och med Cirkus Scotts återuppståndelse. Nu ska en drivande historia med pirater vara ledstjärna i showen och jag tar mig till det tältet med oron att någon har sett filmen "Pirates of the Caribbean" för många gånger.
Men oron visar sig vara obefogad. Visst finns det pirater med i showen, men fokus ligger fortfarande på cirkuskonster av olika slag. Detta är inte heller någon karibisk piratsaga utan en från fjärran orienten där där lejonen har blivit ersatta av människor utklädda till karnevaldrakar.
Men djuren har inte helt försvunnit från repertoaren. Hundar, hästar och (såklart) papegojor har en viktig roll i föreställningen tillsammans med sina tränare. Exakt vilken roll de har i denna pirathistoria förstår jag dock fortfarande inte, men å andra sidan är hela historien ganska krystad och ansträngd. Skatt ska finnas med hjälp av karta innan elak pirat hinner först. Någon stans där emellan slängde manusförfattaren in en papegoja som kan hissa segel och en häst som gillar att pussas. Frågor på det?
Men det gör inte så mycket att historien haltar när man är fullt upptagen med att förundras över akrobater som slänger sig mellan "master" och taxar som går på rad. Visst sker de misstag ibland, men det är högst förståeligt när man arbetar med djur och glöms lätt borta då det finns en yrkesstolthet på manegen som inte går att missa. De är alla stolta över vad de kan prestera och det med all rätt.
Dock bör en varning utlåtas till alla som sitter på främre raden. Att djur gör sina behov under showen kan nästan vara lite gulligt när det handlar om taxar och papegojor, men när en häst i full fart lättar på trycket förvandlas den ofrivilligt till en gödselspridare.
Den som låter sin blick glida bort från strålkastarljuset en stund kan då finns att cirkusdirektören själv står likt en orolig pappa vid sidan av och följer varje nummer med spänning. Till och från kliver han in i ljuset för ett mindre nummer tillsammans med sin osminkade clownkollega. Det visar sig dock att den lille clownen inte bara kan få barnen att skratta utan även är en urstark kroppsakrobat. Nej förutsägbar är föreställningen inte.
Som sig bör uttalar de nästan magiska orden "Får jag be om största möjliga tystnad" precis innan det sista och bokstavligen gastkramade numret. Att beskriva det är över min förmåga och skulle inte göra det rättvisa. Men det innefattar en enorm cirkulerande pendel av metall, alldeles för höga höjder och ett hopprep. Det inkluderar inte säkerhetslinor men är en god anledning i sig att se föreställningen.