”Jag vill inte gå från okänd kille som inte passar in, till ökänd bög.”
"Zebrafinken" är en nyskriven och angelägen monolog om att få plats och att våga vara den man är. Det finns bara ett problem. Skådespelaren Carlos Romero vågar inte komma ut på scenen. Som tur är dyker den karismatiska publikvärden Carnita (också spelad av Romero) upp för att dra igång berättelsen.
Carlos är en tonåring som går under radarn, som kommer för sent till lektionerna och ägnar dagarna åt att undvika killarna i klassen. Helst vill han bara ligga under sängen och sjunga för sin fågel – eller spela teater. Men så säger dramaläraren att han ska spela ”bög” i nästa pjäs…
"Zebrafinken" är Carlos Romeros examensföreställning från Stockholms dramatiska högskola, och med kvällens föreställning på Gottsunda dans och teater sluts en cirkel. Det var nämligen här – i teaterns barnverksamhet – hans bana började en gång i tiden.
Romero rör sig ledigt och rappt mellan roller, kroppar och ljud, från Carnitas snärtigt vänliga brytning, via läraren Barbros grova uppländska och den narcissistiska dramaläraren Rakels överdrivna diktion – till Carlos egen röst. Jämnåriga mobbare kan vara nog så vidriga, men det är en rigid och oförstående vuxenvärld som står för det stora sveket. ”Bög är det värsta man kan vara”, blir det hårresande svaret när Carlos till slut anförtror sig.
”Zebrafinken” är en charmig och rörande pjäs, som Romero gör med vig kroppslighet och en kvickhet som vi lär få se mer av på teaterscenen. Visst finns det en del klichéer i den stundtals övertydliga texten, men det är ju så som tonåren faktiskt kan te sig.