Cecilia och Apkungen skjuter över målet

Drottningholms slottsteater gav i helgen premiärföreställningen av Reine Jönssons opera Cecilia och Apkungen, som framförs på ett onomatopoetiskt låtsasspråk. Idén genomförs konsekvent och med beundransvärd precision, men likafullt ger föreställningen ett flyktigt intryck, framhåller Jan Kask.

Teater & musikal2004-07-12 00:00
Jan Kask
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Drott­ning­holms slotts­tea­ter: Ce­ci­lia och Ap­kung­en.
Av Rei­ne Jöns­son. Lib­ret­to: Pe­ter Bull-­­­S­imo­nsen. Regi: Pat­rik Sörling. Sce­no­gra­fi: Jon Morrell. Ljus: Tor­kel Blom­kvist. Med­ver­kan­de: Kers­tin Avemo och Sara Lars­son (Ce­ci­lia), Åke Zet­ter­ström, Eva Lin­dal och Jo­sef Tran (Ap­kung­en), Ric­kard S­öderberg (Ba­ro­nen, Subodhi), Jo­han Lund­gren (Kap­te­nen, Drak­kun­gen, Prin­sen, Flod­­­­-gu­den), Kris­ti­na Ham­mar­ström (Drott­nin­gen, Budd­ha), Ma­ri­­­­­-an­ne Ek­löf (Ål­ders­tjär­nans ­ande), An­ders Lo­rentz­son(Jadekejsaren). Drott­ning­holms­tea­terns or­kes­ter, di­ri­gent Staf­fan Lar­son.

Att det i som­mar spe­las en­dast ny­skri­ven mu­sik­dra­ma­tik på Drott­ning­holms­tea­tern är vid när­ma­re ef­ter­tan­ke mindre ra­di­kalt än det kan tyc­kas. Vis­ser­li­gen är tea­tern i sitt slag en unik ska­pel­se av 1700-talet och har där­för starkt för­knip­pats med fram­för allt Glucks och Mo­zarts verk som gång på gång satts upp så­väl under tea­terns glans­tid som gus­ta­vi­ansk hov­tea­ter som efter åter­upp­stån­del­sen ur törn­ro­sa­söm­nen på 1920-talet. Men strängt ta­get var ju även 1700-tals­klas­si­ker­na mo­der­na så länge de var nå­gor­lun­da sam­ti­da med tea­terns till­komst.

Försämrade villkor
Det är där­för för­ståe­ligt om ope­ra­led­nin­gen vill un­der­stry­ka Drott­ning­holms­tea­terns plats i vår tid genom att öpp­na fäl­tet för ny­skriv­na verk även genom att ta ini­tia­tiv till att verk skrivs med sär­skild tan­ke på tea­tern. Om för­säm­ra­de eko­no­mi­ska vill­kor i år tving­at fram ett fär­re an­tal fö­re­ställ­nin­gar än förr är det väl mera osä­kert om det fak­tiskt blir bil­li­ga­re att sät­ta upp ny, ofta in­stu­de­rings­mäs­sigt syn­ner­li­gen krä­van­de verk. För­hopp­nings­vis är det också här konst­när­li­ga am­bi­tio­ner och inte eko­no­mi­ska bo­jor som styrt.

Rent hus med språket
För fem år sedan gick Drott­ning­holms­tea­tern i brä­schen för den nya mu­si­ken med Jo­nas Fors­sells Träd­går­den, och i år spe­las både Miklós Ma­ros Ka­st­r­ater och nu se­nast Rei­ne Jöns­sons Ce­ci­lia och Ap­kung­en. Att skri­va mu­sik­dra­ma­tik är som be­kant en ut­ma­ning för varje nu­ti­da ton­sät­ta­re. Alla har scha­blo­ner och för­doms­ful­la idio­synk­ra­si­er att brot­tas med även om pro­duk­ti­vi­te­ten på senare år varit för­vå­nans­värt stor. För Rei­ne Jöns­son har utgångspunkten varit att ope­ra är något som sjungs sam­ti­digt som den vik­ti­ga tex­ten till stora de­lar är omöj­lig att upp­fat­ta eller, vilket på senare tid blivit allt van­li­ga­re, krä­ver text­ma­skin. Allt­så gör han rent hus med språ­ket och lå­ter tex­ten un­der­ord­nas hand­ling och mu­sik så to­talt att det sjung­na fak­tiskt av­sikt­ligt görs obe­grip­ligt: so­lis­ter­na sjung­er exakt ned­teck­na­de och ytt­ra­de me­nin­gar på ono­ma­to­poe­tiskt bygg­da låt­sas­språk.

Be­dö­van­de kon­se­kvens
Idén är må­hän­da värd att prö­va och ge­nom­förs med be­dö­van­de kon­se­kvens, men skju­ter ändå över må­let. Visst kan det tyc­kas märk­ligt att man inför en kon­ven­tio­nell ope­ra­fö­re­ställ­ning i för­väg skall be­hö­va läsa igen­om hand­lin­gen och nöd­torf­tigt lära in hän­del­se­för­lop­pet för att sedan under själva fö­re­ställ­nin­gen suc­ces­sivt för­sö­ka iden­ti­fie­ra vad som hän­der, men vad vin­ner man med att fak­tiskt helt eli­mi­ne­ra språ­ket, även de be­grip­liga sat­ser­na?¨
Görs detta dess­utom när hand­lin­gen är så snå­rig att den knap­past kan vi­sua­li­se­ras och där­till be­står av två pa­ral­lel­la men helt vä­sens­skilda ske­en­den hjäl­per det föga att ton­sät­ta­ren frankt dek­la­re­rar att allt i denna "ny­ope­ra" fram­står med kris­tall­klar tyd­lig­het när det fram­ställs på sce­nen. Här läm­nas pu­bli­ken i stäl­let i sti­cket — tar man ton­sät­ta­ren på all­var skall man allt­så till skill­nad från vid van­li­ga ope­ra­fö­re­ställ­nin­gar kunna komma oför­be­redd och ta del av spek­tak­let. Tror man det kän­ner man sig lu­rad.

Komplex brytpunkt
I vår tid upp­le­ver vi också hur gen­re­grän­ser lö­ses upp, hur det vi trott vara av­grän­sat och klart allt of­tare blir dif­fust och frag­men­ta­riskt. Utan att vi mär­ker det för­änd­ras också konst­upp­fatt­nin­gen, något som själv­fal­let också måste gäl­la ope­ran. Jöns­son kal­lar det "ny­ope­ra" och jäm­för med bland­for­mer som ny­cir­kus som ju också rym­mer tea­ter­mäs­si­ga in­slag.
Kanske är Ce­ci­lia och Ap­kung­en ett verk mer i när­he­ten av detta än av tra­di­tio­nell ope­ra: här blan­das ex­trem och vir­tu­os sång­konst med ak­ro­ba­tik, ko­reo­gra­fi och vi­su­el­la in­slag som inte läm­nar några av Drott­ning­holms­tea­terns re­sur­ser oprö­va­de och dess­utom till­för en rad nya. I bryt­punk­ten mellan det gam­la och nya ska­pas för­vis­so nya möj­lig­he­ter, och kanske skall man helt naivt upp­le­va Jöns­sons ope­ra som en per­son­lig fan­tas­ma­go­ri där rös­ter och hand­ling bara är be­stånds­de­lar i en sinn­lig upp­le­vel­se, där le­ken med or­kes­ter och ljud är kär­nan. Svå­rig­he­ten upp­står om man som tra­di­tio­nell ope­ra­be­sö­ka­re vän­tar sig en mu­sik­dra­ma­tisk fram­ställ­ning av en hand­ling som be­rör.

Pa­ral­lel­la värl­dar
Ce­ci­lia och Ap­kung­en sam­man­för två pa­ral­lel­la värl­dar som till sist för­enas: Ap­kung­ens och Gu­dar­nas ki­ne­sis­ka myt­olo­gis­ka värld och den unga ar­be­ters­kan Ce­ci­lias även­tyr i 1700-ta­lets Gö­te­borg och Ost­in­dis­ka kom­pa­ni­et i ­Kina.
I båda fal­len handlar det om upp­ror mot över­het och för­tryck, och ske­en­de­na fram­ställs pa­ral­lellt på sce­nen där de kon­tra­punk­te­rar var­and­ra under smått kao­tis­ka men mycket fan­ta­si­ful­la och strängt gen­om­ar­be­ta­de for­mer. Frå­gan är bara: vilket är bud­ska­pet? Om bud­ska­pet är en­kelt borde det fin­nas tyd­li­ga­re sätt att for­mu­le­ra det, om det är kom­plext är det så otyd­ligt att det tycks me­nings­löst att för­sö­ka för­stå. Och inte blir det lät­ta­re av att flera av hu­vud­rol­ler­na fram­ställs av olika personer: Ce­ci­lia av en sång­are och en dan­sa­re, Ap­kung­en av en sång­are, en vio­li­nist och en dan­sa­re. Där­till sjungs flera rol­ler av samma sång­are.

Be­und­rans­värd pre­ci­sion
En­semb­len har up­pen­bar­li­gen ar­be­tat med fö­re­ställ­nin­gen med stort en­ga­ge­mang och ge­nom­för den med be­und­rans­värd pre­ci­sion. Li­bret­tot, av­fat­tat på fin­ge­rad svenska, eng­els­ka och ki­ne­sis­ka allt­ef­ter roll­ka­te­go­ri­er­na, är ex­tremt svårt att me­mo­re­ra.
För pu­bli­ken är det nu ändå omöj­ligt att av­gö­ra vad som sägs, och det må vara upp till var och en att av­gö­ra om re­sul­ta­tet är en re­le­vant och kon­struk­tiv kom­men­tar till ope­rans es­te­tik. Pat­rik Sörlings regi är fan­ta­si­full lik­som Jon Morrells sce­no­gra­fi, som skick­ligt in­te­gre­rar tea­terns re­sur­ser med vi­su­ellt ny­tän­kan­de. Puts­lus­ti­ga allu­sio­ner görs till den om­gi­van­de 1700-tals­mil­jön med tea­terns väl­kän­da slotts­ku­liss och mo­del­len av ­Kina slott.

Et­no­gra­fi­ska ar­ka­is­mer
Sång­in­sat­ser­na im­po­ne­rar, sär­skilt Kers­tin Avemos Ce­ci­lia som har en hel del vo­kal ek­vi­li­bri­stik att exe­kve­ra och även är osvik­ligt sä­ker på sce­nen. Också den gäng­li­ge Åke Zet­ter­ström bril­je­rar i sin in­ten­si­va och rör­li­ga ge­stalt­ning av Ap­kung­en. Öv­ri­ga rol­ler tycks ade­kvat be­sat­ta men trä­der bakom sina mas­ker och dis­tan­se­ra­de et­no­gra­fi­ska ar­ka­is­mer aldrig fram som människor av kött och blod.
Mu­si­ken är ny­gam­mal av ett snitt vi nu­me­ra vän­tar oss av Rei­ne Jöns­son: ome­del­bar, till­gäng­lig, flexi­bel, ryt­misk, stund­om pentatoniskt ko­ket­te­ran­de i ki­ne­se­ri, ibland mycket kan­ta­bel, stund­tals rent­av vac­ker, allt­ige­nom pro­fes­sio­nell. Hel­he­ten är spänn­an­de in­stru­men­te­rad med okon­ven­tio­nel­la in­slag som banjo och sarrusofon lik­som trum­set och klock­spel på tea­terns bal­kon­ger. Den lil­la or­kes­tern kling­ar över­ty­gan­de och pre­cist under den allt­mer pro­fi­le­ra­de Staf­fan Lar­son.
Ändå frå­gar man sig: till vil­ken nyt­ta? Var finns sub­stan­sen? Så myck­en möda och så många frå­ge­tec­ken, så mycket utan­verk — borde det då inte bli mer kvar när pu­bli­kens ju­bel tyst­nat? Fors­sells Träd­går­den for­mu­le­ra­de tid­lö­sa frå­gor kring san­ning, be­stän­dig­het och för­änd­ring — Ce­ci­lia och Ap­kung­en känns flyk­tig och be­rör aldrig på dju­pet. Mån­ne vi helt en­kelt sak­nar gil­ti­ga re­fe­ren­ser till Jöns­sons per­son­li­ga värld?