Cabaret fylld med vemod

Till ackompanjemang av de senaste veckornas finansoro och bankkriser ger Stockholms stadsteater just nu på Stora scenen med premiär i fredags kväll teatermusikalen Cabaret. Föreställningen lyfter fram det hektiska livet i den tyska huvudstaden i slutet av 1920-talet och bygger på några avsnitt ur Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin. Åtskilliga har sett filmatiseringen med Liza Minelli som kom 1972. Mera än något annat har den här musikalen kommit att förknippas med slutet på Weimarrepubliken och den nazism som väntade om hörnet. Det finns anknytningspunkter till vår egen tid med dess gränslösa hedonism. Likaså med den aktuella situationen på börsen och inom penningsektorn i stort. Även om de ekonomiska aspekterna på ett samhälle i sönderfall väl inte har annat än avlägsna likheter. Lärdomarna från det tidiga 1930-talet nämns dagligdags i debatten.

För uppsättningen på Stockholms stadsteater har Charles Koroly skapat en funkisinspirerad scenografi med rutmönstrade husfasader som ger samtidsfärg. Spelplatsen rymmer i stiliserat utförande såväl pensionatet vid Nollendorfplatz som etablissemanget Kit-kat-klub. Orkestern har den här gången placerats i fonden, vilket är ett lyckat drag när det gäller nattklubbsscenerna. Det betyder att åskådarna i salongen får tjänstgöra som statister och vara publik vid de olika sång- och dansnumren. Beredvilligheten att svara med applåder efter varje framträdande innebär dock att rytmen i föreställningen påverkas menligt inledningsvis. Det tar ett tag för föreställningen att få upp farten. Efter paus fungerar det hela dock som det skall.

Regissören Colin Nutley bidrar även själv till det ryckiga tempot. I sin instudering har han låtit pjäshandlingen ta lite mera av utrymmet än det riktigt håller för. Så är också det dramatiska underlaget för själva förloppet i klenaste laget. Uppenbarligen är inte heller alla aktörer bekväma med ett sådant förfaringssätt. Desto bättre lyckas iscensättningen med det som är ren musikal. Det är här föreställningen har sin verkliga styrka. Även om det är talskådespelare som uppträder i rollerna som sångare. Ett väl fungerande inslag är att låta Rikard Wolff i rollen som Konferencieren ge uppsättningen en lite trevande och en smula deklamatorisk inledning. Det skärper hörseln i synnerhet för sångtexterna, som därmed får ett eget bärande innehåll. Ljudeffekter från propellerplan, larm som från en krigsskådeplats på håll, olycksbådande kyrkklockor och svagt hörbara kampsånger vidgar scenen i både tid och rum. Dessutom visar Colin Nutley att det går att göra den här musikalen med avsedd syftning utan att en endaste gång visa något hakkors eller någon annan nazisymbol.

Där finns tillräckligt mycket av förförelse ändå. I synnerhet i den onekligen skönklingande sången I morgon är världen din. Den nya värld som avsågs blev åtskilliga miljoner människors vidriga verklighet och död under den tid som följde med det tolvåriga tusenårsriket. För oss som har facit i hand är det svårt att ta till sig den här melodin och inte samtidigt möta dess tvetydighet med en djup vämjelse. Colin Nutley förbereder en sådan reaktion, när han med små medel, men mycket distinkt och med hjälp av Lars Bethke i rollen som valutasmugglaren och partigängaren Ernst Ludwig steg för steg bygger upp och gör synlig gör den rasism som inte långt efter die Machtergreifung 1933 ledde till det som vi benämner Holocaust.

Merparten av den politiska atmosfären i föreställningen har dock den här gången dock bara begränsade förbindelser med nattklubbslivet och synen på livet som en cabaret. I Colin Nutleys Cabaret följer frigjordheten sina egna spår. Medan desperationen inför den förestående katastrofen blivit ordentligt nedtonad. Tyngdpunkten ligger i stället hos relationerna mellan nattklubbssångerskan Sally och författaren Clifford och mellan pensionatsvärdinnan Fräulein Schneider och frukthandlaren Schultz. Därmed blir det också utrymme över för de mänskliga aspekterna på skeendet. Med undertryckta behov, längtan efter närhet, trygghetens frånvaro och vad som kunde kallas storstadsmänniskans ensamhet. Mera än vad som brukar vara vanligt i uppsättningar av Cabaret har även vemodet blivit en egen stämton.

Helena Bergströms Sally Bowles är karriäristen som använder kärleken som medel för att nå sitt mål. Hennes ombytlighet, mansaptit med kort varighet, företagsamhet och förslagenhet står här i förgrunden framför den demoniskt laddade nattklubbssångaren. I Bergströms rolltolkning framträder en skickligt utmejslad och förmänskligad Sally Bowles, vars karaktärsdrag är oförmågan att älska en annan människa. Det är hennes vekhet som tilltalar författaren Clifford mera än något annat. Att han själv, gestaltad av Johannes Bah Kuhnke, är oskuldsfull och godtrogen över det naivas gräns ger knappast något framtidshopp åt deras förbindelse. Beroendet, som uppstår från Cliffords sida med drömmar om ett gemensamt familjeliv, får snarare hänföras till dennes utförsgåvor som diktare.

Sven Wollter är ett själssyskon till Clifford Bradshaw i den här musikaltolkningen och gör den judiske frukthandlaren Schulz med en liknande förmåga att blunda för faran och verkligheten. Ändå var det nog länge sedan Wollter på ett lika publikknipande sätt uppträdde som finurlig teatercharmör. Där finns samma godtrogenhet som hos Clifford, när Schultz under hänvisning till att han trots allt ändå är lika tysk som omgivningen bortförklarar det glaskross som för tankarna till kristallnatten. Men Wollter kryddar dessutom sin rolltolkning med en distans och självironi som också spiller över på sångnumren. Sådant är bara en mycket stor skådespelare mäktig med uttrycksmedlen helt i sin hand.

Det är Siw Malmkvist som anförtrotts rollen som Fräulein Schneider. Med henne ställs skillnaden mellan att leva och överleva på sin spets. Och Malmkvist visar med eftertryck att det är det senare som gäller för någon som varit med om både krig, revolution och inflation.
Rikard Wolffs Konferencier har i likhet med föreställningen i övrigt fått en nedtonad funktion när han skall vara det dekadenta 1920-talets företrädare. En vägvisare till underjorden blir han därför bara i begränsad utsträckning. Snarare företräder han med Colin Nutley som personinstruktör ett slags blaserad likgiltighet, som samtidigt känns mycket dagsaktuell. Om än i finstilt utförande gör Wolff cynismen bakom den spelade livsglädjen synlig. Huruvida regissören därmed också menar att han hittat en förklaring till den avbildade epokens många självdestruktiva tendenser må vara osagt. Den som vill hitta överensstämmelser mellan Cabaret och vår egen tid, får dock ändå något att tänka på.

Cabaret fylld med vemod

Det är en vemodsfylld Cabaret som nu tar plats på Stockholms stadsteaters Stora scen med premiär i fredags kväll, skriver Bo-Ingvar Kollberg om en föreställning, där desperationen i 20-talets Berlin tonats ner rejält.