Buto i öknen

Den japanska konstformen buto bygger på den konflikt mellan tradition och förnyelse som präglade decennierna efter andra världskriget. Japan hade besegrats på ett förödande sätt och landets tidigare isolationistiska omvärldshållning var bytt mot en icke självvald flod av influenser från västvärlden, främst Amerika. I den japanska bildkonsten finns en parallell i den abstrakta expressionismen, som har direktimporterats från USA men ändå känns väldigt japansk. Buton kan möjligen ses som ett svar på den vilda "befriade" estetik som koreografen Merce Cunningham tillsammans med kompositören John Cage skapade på 50-talet. Men med ett raster av japansk tradition och med grotesken som kärna.

Allmungebaserade Su-En Butoh Company tillhör de främsta uttolkarna av denna performacedans, som paradoxalt nog väcker större genklang internationellt än i ursprungslandet Japan. Koreografen Su-En har under snart två decennier byggt upp sin trupp och ringat in en egen antiestetik.
Föreställningen Cracks tar avstamp i det förbluffande faktum att vissa växter kan leva i öknen och gestaltar en brutal, men i ögonblick av seger också seren, kamp. I ett hörn av scenen ligger en hög spruckna vattenmeloner, som faktiskt kan växa i öknar, som ett bevis på att den stimmiga och stundtals nästan hopplösa jakten efter fäste som dansarna ger uttryck för kan bära frukt.

Med hela kroppen, inklusive tunga, ögon och öron, som redskap går fyra dansare under ledning av Su-En hämningslöst in för att illustrera den gränsvidgande, men ofta smärtsamma, potential som just sprickorna i de allra flesta sammanhang betyder. En spricka kan betyda hot om ras, men också löfte om pånyttfödelse.
Lee Berwicks musik består till största delen av svårdefinierade, upphittade, ljud och sveper under största delen av föreställningen över estraden som en stilla men ändå hotande vind.

Interaktionen mellan Su-En och de övriga dansarna är strikt hierarkisk och snudd på skrämmande, den förstnämnda är individ, de övriga ett följande underkastat kollektiv.
Buto handlar hela tiden om att befinna sig precis utanför den förväntade gränsen av vad kroppen klarar. Betraktat ur en synvinkel blir helheten en strikt hierarkisk späkningsscen, men den kan också uppfattas som ett strängt och stundtals, i en mycket rolig passage av kycklingdans, uppsluppet påpekande om att det jag som kroppen lever i symbios med inte ska ta sin plats i världen för given.

Buto i öknen

Sprickorna som Su-En gestaltar får betraktaren att både häpna och le, konstaterar Sebastian Johans.