Jag minns hur jag såg ett klipp med Jan Ohlsson som spelade Emil i Lönneberga i de klassiska inspelningarna från 1971. I klippet var han nog i 30-årsåldern, men jag som bara var sju åtta år tyckte han såg förfärligt gammal ut. Och det kändes så fel. Emil, den busiga lintotten, kunde ju inte vara vuxen? Efter att även ha sett de vuxna Inger ”Pippi” Nilsson och Maria ”Tjorven” Johansson var det förstås bara att inse; alla växer vi upp, till och med skådespelare i Astrid Lindgren-filmer.
Fantasifigurerna däremot, de är evigt unga. När Emil i Lönneberga spelades på Konserthuset var det en föreställning trogen originalet, där repliker, musik och till och med småländskan kändes igen. Och trots att hyssen nu är 50 år gamla lyckades de fortfarande väcka skräckblandad förtjusning hos den unga publiken. Det ropades glatt när Emil stoppade huvudet i soppskålen och pappa Anton vägrade att slå sönder den. Den kostade ju hela fyra kronor!
Vi fick sedan se alla de klassiska tokigheterna, som när Emil skulle hjälpa pigan Lina att dra ut en tand, när han hissade upp sin syster i flaggstången och när han tände eld på prostinnans hatt.
Man kan inte komma undan från att hysscenerna ofta blir smått hysteriska. Vem skulle inte gasta och skrika om man såg sitt lilla barn upphissad i en flaggstång. Och nog är det förståeligt att pappa Anton vrålar sitt ”förgrömmade unge” stup i kvarten. Han har det trots allt inte särskilt lätt. Men det är ändå skönt att regissören vågat lägga in lugnare scener, som det mycket fina sångpartiet där Lina och Alfred varvar varandra i sina visor ”Varför och varför” och ”Fattig bonddräng”.
När jag såg Emil som barn tyckte jag att Lina var en jobbig typ, som mest försökte komma emellan Emil och Alfred med sitt tjat om giftermål. Nu i vuxen ålder har jag betydligt mindre förståelse för fegisen Alfred som låter Lina tro att de ska gifta sig. Och när han tillslut säger något så är det den okänsliga repliken ”det där giftermålet vi pratet så mye om, det tro ja vi tar å skiter i”.
Sångnumren mellan scenerna lyfter hela föreställningen. Precis som manuset är både musikarrangemang och danskoreografier enkla och trogna Georg Riedels original(musiken), men fungerar som snygga sömlösa byten mellan scener.
Roligt är det också att regissören har valt att jobba med barnskådespelare i rollerna som Emil och Ida. Och dessa två imponerar verkligen. Särskilt Malte ”Emil” Johansson som sjunger, dansar, hjular och spelar teater förtjänar en eloge. Sonny Enell gör en mycket lik och ännu mer ömkansvärd pappa Anton och Anna Hallgren har fångat den komiska tajmingen hos Lina.
Kanske kan det tyckas enkelt att lyckas med Emil i Lönneberga, grundmaterialet är ju så pass starkt. Men att ge sig på Astrid Lindgrens älskade figurer kräver fingertoppskänsla , i det här fallet genom att våga låta dem vila i sina karaktärer utan att förändra alltför mycket. Och när förändringarna väl kommer in så är det små roliga detaljer, som när gamla Krösa-Maja börjar hjula i skräck över den hemska sjukdomen ”tyfis”.
Ja, är det någon som kan förvalta Astrid Lindgrens värld så är det regissören Kålle Gunnarsson. Han och skådespelarna lyckades med det svåra konststycket att roa både den yngre och den äldre halvan av publiken. Alla blir vi vuxna, men någonstans inom oss lever nog ändå en liten busunge kvar.