Britney som fragment och teater

Mitt i vårbrytningen sjuder Uppsala stadsteater av liv som har naturen flyttat inomhus. Som i tisdags. Föreställningar både på förmiddagen och på kvällen. Den senare var ett gästspel från Teatr Weimar i Malmö med Britney is dead. Hail Britney! Ensemblen har bland annat uppmärksammats för sin samtidsspaning och ambitionen att vidga teaterspråkets gränser genom att öppna scenen också för andra konstarter. Så kan man se hur pjäsen om tonårsidolen Britney Spears inte så lite tar pejling på den postmoderna poetiska dialekt som brukar benämnas språkmaterialism. Här finns en fragmentarisering av tillvaron som i slutet av dramat drabbar även språket. Dessförinnan handlar det givetvis om en popartist helt utlämnad åt marknadsföringens och massmedias behov att skapa idoler och ikoner, som sedan kan exploateras för egna syften.

Men Jörgen Dahlqvist, som svarar för både text och regi, går ett steg till när han utformat föreställningen som en jakt på det som skulle kunna kallas autentiskt, äkta och verkligt i vår tid. Om något sådant funnes. Liksom som ett sökande efter människan bakom maskerna, det som emellanåt kallas att vara sig själv och handlar om vårt innersta jag. Jenny Ljungbergs och Johan Bergmans scenografi och den senares ljussättning liksom koreografin signerad Veronica Näslund ger en hel del tydliga accenter åt framförandet i denna tankes riktning.

Det är omöjligt att säga annat än att Teatr Weimar ligger i främsta linjen i svenskt teaterliv när det gäller att vara uppdaterad på frågor som har åtskilligt med vårt samhälles livspuls av i dag att göra. Det är också denna blick för fenomen som ännu så länge enbart uppmärksammats i begränsad utsträckning, som är det inte minst förtjänstfulla med den här föreställningen. Inte för att en människa inom sig kan härbärgera mognadsnivåer från olika tidigare utvecklingsstadier samtidigt, och att dessa inte alltid harmonierar med varandra, skulle vara särskilt anmärkningsvärt. Men med Britney Spears som åskådningsexempel är pjäsen någonting viktigt på spåren, när den samtidigt lyfter fram ett livsöde som säkert för många unga både väcker egna drömmar till liv och på samma gång tjänar som en okritiskt anammad förebild. Och detta trots att den rollfigur Britney Spears som uppträder på scenen inte hänger ihop, utan i allt väsentligt saknar inre struktur och dessutom representerar en narcissistisk skenvärld.

Att konturerna av detta fragmentariska liv ändå blir så tydliga och får sådan stark genomslagskraft är i hög grad skådespelaren Linda Ritzéns förtjänst. Med henne finns där Britney Spears alla olika uppenbarelser. Alltifrån oskuldsfull sexsymbol, uppburen underhållningsartist och medial ikon till frånskild tvåbarnsmor, i religiösa ting sökande och vilsen människospillra och sårbart och ömhetstörstande barn. Linda Ritzén ger stort utrymme åt framgångens början i Walt Disneys hägn, åt det materiella oberoendet och även åt berömmelsen som får många poserande genomslag. Men samtidigt finns där åtskilliga forcerande och närmast maniska drag som är allt uppbyggt kring en väldig inre osäkerhet, som oavbrutet måste hållas i stramast möjliga tyglar för att den inte skall ta över kommandot.

Linda Ritzén har en imponerande förmåga att antyda dessa bråddjup under allt som är välpolerad yta. Där ingår en hel del hörbara sprickor mitt i allt det tillkämpade och det betyder att även de koreograferade inslagen får en tvetydig innebörd. När rollens Britney Spears antyder att själva upplevelsen av att över huvud taget finnas är en problematisk storhet, är steget inte långt till en av omgivningens krav pressad människa, plågad och utsatt med en hel del svårigheter att hålla ihop sig själv.
Så blir priset för berömmelse och rovdriften på en människa två sidor av samma mynt. På samma gång som pjäsen formulerar en utsaga om en verklighet, som med de här förutsättningarna inte kan reduceras till någon enkel formel. Utan i ett vidare perspektiv förblir osammanhängande, svåröverskådlig och just fragmentarisk. I den utsträckning Teatr Weimar vill ge scenisk gestaltning och åskådlighet och en livsupplevelse med ett sådant innehåll, har man lyckats mycket väl i denna tänkvärda föreställning.

Britney som fragment och teater

Teatr Weimars lägger sig nära vårt samhälles livspuls av i dag med pjäsen om Britney Spears som gavs i ett gästspel på Uppsala stadsteater i tisdags kväll, skriver Bo-Ingvar Kollberg.