Mats Eks uppsättning av Körsbärsträdgården på Dramaten i lördags är en pjäs som redan haft världssmygpremiär på Tjechovfestivalen i Moskva i juni. Där fick den Ekska uppsättningen ett blandat mottagande. Framför allt för att de moderniserat dramat till att utspela i det postkommunistiska Ryssland istället för att som i originalversionen strax före första revolutionen. Tidsmarkörerna är många: mobiltelefoner, flygplan, kläder och det ständiga förbannandet av den så kallade friheten och demokratin – ”vilken jävla olycka!”.
Visserligen fortfarande med fru Ranevskaja, spelad av en sval Marie Richardson, som den lättsinniga godsägarinnan på väg att förlora sitt gods och sin kära körsbärsträdgård. Här till den nyrika oligarken, spelad av en förväntad Magnus Roosmann, som vill hugga ner trädgården för att skapa ”något så vulgärt” som ett semesterparadis. Något som han också försöker föreslå Ranevskaja men som inte kan förmås göra annat än leva lika lättvindigt som alltid. Som om problemen ska upplösa sig av sig själv.
Senast pjäsen sattes upp på Dramaten, 1997, var det en rätt ”fyrkantig” och traditionell uppsättning trots ett tungt skådespelarartilleri. Då jag uppskattat Mats Eks tidigare uppsättningar så har jag nu höga förväntningar. Men det är inte utan gnissel föreställningen sätter igång. Trevande. Saktfärdigt. Dansen, som jag suktar efter och som är Eks rätta element, dröjer och när den till sist kommer är det Hans Klinga som stolpar fram några konstlade steg och armviftningar. Smidig som ett bokskåp. Det blir talteater med små avbrott för dans. Inte den där naturliga sammansmältningen som sig borde. Det är som om Mats Ek och ensemblen inte riktigt hittat formen.
Men så plötsligt är den där. I slutet av första akten. Dansen. Magin i Hanna Alström och Andreas Rothlin Svenssons rörelser i vattnet, i den lilla floden. Simtagen, vattnets motstånd, kyla, så vackert framfört att tiden löses upp. Allt blir bara det där magiska: Niko Röhlckes alltid lika underbart känsloladdade musik och så rörelsen. Också Ana Laguna måste nämnas för sin expressivitet. Liksom Ellen Mattsson och Magnus Roosmann för deras uttrycksfullhet när de för första gången genom dansens språk förmår tala med varandra om alla de känslor de tysta bär inom sig.
Det är vid sådana tillfällen uppsättningen verkligen lyfter och blir den pjäs jag hade förväntat mig av Mats Ek. Dessvärre funkar inte talpartierna lika bra som dansens laddade språk. Det blir visserligen vackert, habilt men med en kvardröjande sval, distanserad och intellektuell känsla. Liksom en metallisk smak där i munnen.
Bente Lykke Møllers scenografi kan jag dock inte se mig mätt på. Är vanligtvis inte speciellt förtjust i hennes ofta mycket strama scenografi, men den här gången tilltalar mig formen. Även om den visserligen också gör sitt för att förstärka det svala uttrycket i uppsättningen. I sig är dock dess stramhet så visuellt skön för ögat att jag inget annat kan än njuta av de vackra stillbilderna och linjerna som dekoren skapar. Som små konstverk, ögonblickbilder av skönhet. Ja, som pjäsen självt.