Att de mest träffsäkra iakttagelserna om ett land oftast kommer från utomstående är inget nytt. Det är svårt att se egenheter man är van vid. Men det är få som prickar så rätt som Nya Zeeländaren Al Pitcher. Redan när han visar upp en bild av Uppsalas vapensköld och uppmärksammar lejonets rödmålade klor visar han sin briljans i att se saker andra inte ser och i att förvandla det till bra humor. Efter att ha gjort både ”Fika tour” och ”Påtår tour” de senast åren kan man tycka att ämnet svenska egenheter borde vara uttömt och i första setet känns det också lite så. Efter en stark start blir det lite halvljummet.
I andra akten blir dock historierna bättre och skämten vassare. Berättelsen om när han ska hjälpa en gammal tant med tunga matkassar på tunnelbanan, men råkar åka iväg med hennes mat är obetalbar. Och detaljerna från när han gjorde en föreställning i den norrländska byn, som hette något liknade Fyfania är ett segertåg i komiska detaljer.
Men allra bäst är Al Pitcher när det kommer till att prata med publiken och improvisera utifrån reaktionerna han får. Tveksamt om någon i världen är mer kvicktänkt och rapp i käften. Genom att vända och vrida på varje liten skruvad detalj i publikresponsen skapar han en skrattfest av nästan ingenting. ”Jag skulle inte ens behöva vara här. Ni klarar det bra själva” säger han, men utan honom skulle knappast någon se det roliga i katter som heter Tiger eller män med Läkerolaskar nära skrevet.