Bråda tider i teaterverkstaden
Första premiären ligger över en månad fram i tiden. Men i Upsala stadsteaters verkstad jobbar man för fullt. Fonder spikas, färger blandas och möbler kläs.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Trångbott
I denna lokal, mitt i Boländerna, har Upsala stadsteater haft sin verkstad sedan 1970-talet. Då var lokalerna toppmoderna, och de fungerar än i dag, även om man börjar bli lite trångbodd.
— Teaterns stora scen är 20 meter bred, men så stora saker är komplicerade att tillverka här, säger Per Svalander, som är verkstadschef.
Per Svalander har jobbat på teatern sedan 1972, då han precis muckat från lumpen och tänkte sig en skådespelarbana. Men förutom otaliga statistroller är det jobbet som rekvisitör och i verkstaden som upptagit Svalanders dryga tre decennier.
— På den tiden tyckte man att scenskolorna var så flummiga, så det kändes mer rätt att ta ett jobb på teatern.
Just nu håller man på med förberedelser inför höstens premiärer? Mary Wollstonecraft, Dödsdansen och Dinosaurierna. I det stora snickeriet byggs fonder upp efter scenografen Gunnar Ekmans ritningar. Ljudvolymen från maskinerna är hög, så snickarnas öronskydd kommer väl till pass. Här finns också en snillrikt mekaniserad kil, på vilken man ska kunna möblera. Allting går på hjul och allting måste vara lätt att montera ned och upp.
Sydde en gräsmatta
Per Svalander berättar att det tio personer stora kollektivet ägnar i runda tal åtta veckor åt varje föreställning, det vill säga lika länge som föreställningen repeteras.
— Men vi måste vara färdiga innan repetitionerna, eftersom de behöver all rekvisita för att kunna sätta rätt ljud och ljus.
I de bakre regionerna arbetar Lena Wiklund med att tapetsera. "Allt som har med tyg att göra utom kostym", beskriver hon sitt jobb. Från sina 18 år i verkstaden har Lena Wiklund bara glada minnen, även om jobbet ibland kan vara tungt.
— En gång skulle jag sy en gräsmatta av långhårig väv. Medan jag satt och sydde, tvingades en kille ligga på golvet och slita tyget genom symaskinen! Den gången var det jobbigt, konstaterar Lena Wiklund.
Egna färger
Till såväl snickeri som sömnad tillverkar man det allra mesta själva. Inte mycket köps in. Denna metodik dras till sin spets i "färgköket", där man blandar till sina egna färger.
— Teaterfärger måste vara helt utan glans, helt matta. Dessutom är det väldigt svårt att gå in i en färgbutik med väldigt bestämda krav. De hittar helt enkelt inte den nyans man är ute efter, förklarar Hannelore Schwarz, där hon står bland penslar och burkar.
När jag frågar Per Svalander om jobbet är svårt, om man någon gång går bet på en uppgift, då tänker han väldigt länge. Till sist konstaterar han att gänget alltid har gott om tid och att de goda kontakterna med regissör och scenograf för det mesta genererar smidiga lösningar. Men ett par gånger har Per Svalander tänkt att "hur sjutton ska vi få ihop det här". När Cirkus Tigerbrand spelades på Skandiascenen vid 80-talets mitt hade man beställt gråtande paraplyer, och när man satte upp Gustav III skulle en
melon skjutas sönder varje kväll.
— Paraplyerna utrustade jag med små vätskebehållare och melonen tillverkade jag av kondomer fyllda av rött mojsigt skumgummi Varje kväll smög jag in under bordet där "melonen" låg och på given signal kopplade jag samman två tryckluftslangar, och så small det!
Svårt att koncentrera sig
Hur känns det när du sitter i publiken — kan du njuta av föreställningen eller tänker du bara på det sceniska?
— Jag måste erkänna att det är svårt att koncentrera sig. Man sitter hela tiden och kollar på vad som kunde gjorts bättre! Men minst lika ofta känner man sig nöjd och stolt. Det gäller nog oss alla.