Bräckliga höga ideal

Václav Havel var en av de stora frihetsgestalterna när kommunismen i Östeuropa föll sönder inifrån. Han blev Tjeckoslovakiens förste president 1989 och hade sedan samma uppdrag i Tjeckien. Tiden i rampljuset varade till 2003. Man kan utgå från att åtskilligt är självupplevt i pjäsen Avgång med skärtorsdagspremiär hos Stockholms stadsteater.

Lennart Hjulström är regissör för uppsättningen, som berättar om en kansler som just lämnat sitt ämbete. Frågorna om samvete, höga ideal, makt och förtryck är framträdande inslag i Havels dramatik. Så också här. Men även själva omställningen från den höga posten i statsapparaten till en mera undanskymd tillvaro.

Charles Korolys scenografi lyfter fram idédiskussionen i ett rum med kala väggar och överhetens trappor och pelare i fonden. I Hjulströms tolkning framstår förloppet som en författarens mångskiktade dialog med makten och politiken och med teaterkonsten. Läsarten understryks av att regissören själv ger författaren röst i de inskott där denne via en högtalare kommenterar iscensättningen. Ironier byter plats med intriger i det postkommunistiska samhället, bråddjup växlar med politisk retorik. Det är ofta roligt men knappast särskilt uppbyggligt.
Havel har heller inte sparat på beska grimaser gentemot sig själv som nationalmonument. Frågorna om gott och ont har varken någon enkel täckning eller är lätta att avgöra. Samtidigt med det politiska skeendet pågår ett individuellt och mänskligt drama med maktspel i ytterligare en skepnad. Ännu en dimension handlar om tredje statsmaktens förfall, alltså pressens och medias uppgift i en demokrati att granska partier och de styrande.

Göran Stangertz gör den avsuttne kanslern Vilém Rieger, som är pressad från alla håll. Inledningsvis förefaller han mest generad och osäker men hittar en bit in i pjäsen tillbaka till sina principer, innan det är dags att kompromissa med den tidigare övertygelsen. Det har blivit ett porträtt som ställer frågan om det finns plats för mänsklighet i politikerrollen. Stangertz gestaltning över ett brett register ger inget entydigt svar men rymmer åtskilligt att diskutera.

Riegers motsats är karriäristen och intrigmakaren Vlastik Klein. Leif Andrée gör honom säkert förankrad till en fryntlig opportunist, kallhamrad inuti och betydligt mera målmedveten när det gäller strategin för att nå maktens grytor. Både Shakespeare, Tjechov och EU-hymnen, framförd i ett sorgset tonläge, ger bidrag till skeendet i en välspelad och viktig pjäs med ett ärende från kulturfältet till politikerna detta valår.

Bräckliga höga ideal

Václav Havels pjäs Avgång på Stockholms stadsteater handlar om de politiska idealens bräcklighet och är ett viktigt debattinlägg detta valår, skriver Bo-Ingvar Kollberg.