Blodsorgier i återvändsgränd

Här gäller det att tänka positivt, säger den unge David i dramat när han nyss blivit bakbunden och just står i begrepp att avrättas.

Sådana mot det brutala skeendet totalt kontrasterande och oskuldsfulla kommentarer finns det gott om i Löjtnanten från Inishmore, Uppsala stadsteaters fredagspremiär på Lilla scenen.
Martin McDonaghs pjäs har tillkommit mot bakgrund av den terrorism som Irländska republikanska armén länge bedrev på Nordirland. Men den är allra mest ett debattinlägg, som diskuterar våldets plats i underhållningssamhället.
Pontus Stenshäll svarar för regin och har sett till att de brutala inslagen får största möjliga utrymme och verkningsgrad. Åtskilligt hör hemma inom den morbida sfären och där finns en blodspillan av det ansenliga slaget.

Det här är en föreställning som utmanar och sätter sin publik på prov. Den som har svårt för att se blod bör nog tänka sig för innan ett besök. Effekterna i den vägen innefattar det mesta, och det gäller både de i pjäsen förekommande djuren och människorna. En bildkonstnär som mycket medvetet arbetar med samma uttrycksmedel är Paul McCartey. Inte heller hos honom uppträder några stötdämpare mellan det naturalistiskt groteska och en skyddslös publik.

Martin McDonaghs försök i den vägen att mildra konfrontationen är en absurdistisk ådra och humor. Och greppet är många gånger just att betona den aningslöshet som personerna i dramat uppvisar, om vad de är med om och håller på med. Ungefär som barn i förpuberteten kan ta ut svängarna i sina lekar ordentligt, när de omsätter alla sina intryck utifrån och ibland också bearbetar konflikter inombords genom att leva ut dem på fantasiplanet. Den stora skillnaden är att i pjäsen är det vuxna människor som agerar, men som i sin mognad stannat kvar på en infantil nivå.

Därigenom blir det med barns sätt att reagera de möter allt motstånd och alla konflikter. Vad som åskådliggörs är jagförsvar av den impulsstyrda sorten. Därifrån är steget kort till en verklighet och ett samhälle, där dödandet upphöjts till underhållning. Som i de deckarserier som televisionen sänder om kvällarna. Som i de litterära thrillrarna. Eller i de videospel och rollspel som möjligen föresvävat Stenshäll i hans tolkning av McDonaghs pjästext där våldet blivit självändamål.

Det största problemet med den här föreställningen är att den tänjer på effekterna så långt det går och därmed också bygger på ett scenspråk, som inte kan nå stort mycket längre. Det finns också en skiljelinje, där den svarta humorn upphör att fungera och publikens enda svar är att stänga till och värja sig. Stenshälls iscensättning når denna gräns. Det innebär samtidigt att all kommunikation upphör. Vill man säga något viktigt i de här frågorna, återstår ingenting att ta av. På så sätt är uppsättningen en återvändsgränd.

Däremot finns det ingen anledning att moralisera över innehållet. Så här ser, i överförd bemärkelse eller direkt, det meningslösa våldet ut antingen det handlar om terrorismens vanvett och dårskap eller om en ren ondska och dess olika uttryck och genomslag.
Men en diskussion om hur detta återspeglas i underhållnings- och spelindustrin i en schizofren och galen värld behöver argument, som åtminstone har några nyanser kvar. Och inte enbart reducerats till måttlösa blodsorgier eller massiva urladdningar förlagda till ett känslomässigt infantilt plan.

Blodsorgier i återvändsgränd

I Uppsala stadsteaters Löjtnanten från Inishmore blir våldet och blodsorgierna självändamål och uppsättningen hamnar därför i en återvändsgränd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.