Blodlöst på Slottsbiografen

Loretto Villalobos har sett flera bra idéer gå om intet hos Teater Usch.

Uppsalagrupp. Teater Usch finner en lagom nivå för den våldsamma berättelsen om grevinnan Erzsébet Báthory och hennes betjänt i "Ficzko" på Slottsbiografen.

Uppsalagrupp. Teater Usch finner en lagom nivå för den våldsamma berättelsen om grevinnan Erzsébet Báthory och hennes betjänt i "Ficzko" på Slottsbiografen.

Foto: Erik Bamford

Teater & musikal2016-12-16 13:03
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den 30 december 1610 utsattes grevinnan Erzsébet Báthorys slott i ungerska Csejthe för en räd av kungliga soldater. Anledningen var att traktens unga kvinnor som tog tjänst i slottet aldrig kom tillbaka, och man misstänkte att dessa flickor utsattes för bestialiska mord och tortyr. Legenden säger att grevinnan Báthory, Blodgrevinnan, tömde kvinnorna på deras blod för att genom blodbadkurer behålla sin ungdom. Grevinnan dömde till husarrest, medan hennes tjänstefolk som deltog i tortyren blev halshuggna eller brända på bål. Rättegångsprotokollen, som fortfarande finns bevarade, anger att 612 kvinnor blev offer för grevinnans blodtörst.

Uppsalabaserade teatergruppen Uppsala Scenhaverister, förkortat Teater Usch, med ansikten jag känner igen från studentnationernas teatergrupper, har med manus av Magnus Åberg valt att återge denna verklighetsbaserade historia. På Slottsbiografen har man anrättat ett scenrum bestående av grevinnans sovrum och tjänstepojken Ficzkós kammare. I denna version av berättelsen är det den vanskapte bondsonen Ficzkó, också förekommande i de historiska dokumenten, som har huvudrollen. I Johan Agnerdahls gestaltning förkroppsligar han en olidlig ensamhet, en produkt av ett livslångt avvisande, och tycks slitas mellan sin tro, sin undertryckta sexualitet och sin villkorslösa dyrkan av grevinnan.

Pjäsen utspelar sig under en sjuårsperiod efter grevens död, då våldet gå i en accelererande spiral.

Grevinnan själv, spelad av Lena Bergqvist, är mesta av tiden sängsliggande, periodvis drabbad av epileptiska anfall, men oupphörligt besatt av sin spegelbild och av att mota bort sina ålderstecknen.  Vid sin sida har hon betjänten Ilona Jó (Lena Jonsson) som förser henne med nya tjänsteflickor, och den trollkunniga Anna Darvulia (Susanna Godée) som bistår med hedniska ritualer.

Gruppen lyckas hitta en lämplig ton för berättelsen de vill återge. Det våld som utspelar sig på scenen gestaltas inte genom ett övertydligt uppvisande, utan brotten sker på en nedsläckt scen med endast offrens skrik som antydning.

I övrigt så tycker jag, som jag brukar göra även med betydligt mer rutinerade teatergrupper, att "less" hade varit "more". Manuset hade kunnat komprimeras något, det blir en hel del repetitioner, och man hade kunnat utvinna fler nyanser ur skådespeleriet som ibland saknar tempo och går över i överspel. Det antyddes nämligen flera bra idéer i själva manuset och regin som hade kunnat få gehör om man hade spunnit vidare på dem.

Teater