Blandgodis Var? I OD:s Caprice, förstås!
Svindlande höjdpunkter blandade med mer eller mindre djupa svackor, är Anders Bragsjös sammanfattning av årets upplaga av OD:s Caprice.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tårta med överraskningar
Stora tårtor får den som (liksom jag) läst för många deckare och sett för många amerikanska deckarfilmer att ana oråd. Vad månde komma härur? Jo, första Capricegästartisten, skådespelare Cecilia Frode, dök upp. Men de
vapen hon försett sig med var förföriskt röd baddräkt och peruk samt ett lika bedårande rumpvickande när hon tillsammans med Trio X framförde Frank Sinatras klassiska I'm gonna live 'til I die. Konsertstart med smäll!
Andra gästartisten, sångerskan Charlotte Hellekant, visade först upp sig som Tuff brud i lyxförpackning där hon fick komphjälp av Trio X och både vokalt och koreografiskt stöd från OD. Very sexy!
OD, då? Jo de gjorde inmarsch direkt efter tårtsmällen med både ett medley vårsång-er och ett tufft omarrangemang av sin signatur. Kvällens dirigent Folke Alin var först iklädd en kostym som skulle fått en zebra att bli randig av avund.
Vokala höjdpunkter
Resten av Capricen kom att bli en brokig blandning. Instrumentalister, kör (med egna vokalsolister) och gästartister kom att samverka, tävla med varandra eller få egna solouppträdanden. Här nämns några höjdpunkter. OD hade flera vokala. Dels sången Det är därför vi lever av Bo Holten, uttrycksfullt flödig musik med kraftfullt (optimistiskt?) slut. Också den tjeckiska kompositionen Oväders måleriska musik sjöngs dramatiskt. I Tormis komposition Bön till åskan och blixten fick kör, tenor- och barytonsolist samverka med Jocke Ekbergs dramatiskt hanterade gran cassa (=bastrumma) i stundtals smått skrämmande musik med både vokala och instrumentala ljudeffekter.
Musikalisk höjdare
Cecilia Frode hade, förutom två bitska och tänkvärda monologer, en riktig musikalisk höjdare med egna låten Okej ur sin show Ängelen. Ett slags musikalisk självbiografi framförd i svart nattklubbsatmosfär med bra lir av Trio X (som fick avsluta låten på egen hand) därtill. Charlotte Hellekant uppträdde som fullfjädrad vokalvirtuos i en aria ur Verdis opera Ödets makt. Som zigenarflicka sjöng hon Ran tan tan, entusiastiskt stödd av militärisk kör.
Roligaste scenen kom i slutet av första avdelningen: Två "bargäster" kommer i duell om vem som är skickligaste slagverkaren. Jocke från Trio X blir inblandad som extra rival. Duellen slutar när den kanon gästerna tar fram och siktar på Jocke med visar sig vid eldgivning vara snöpligt impotent. Under tiden har resten av OD kommit in från alla håll och bildar ett slagverkets "Big Band" med allehanda spelredskap. Fast när skulle de sluta spela? Alin bestämde.
Berg och dalar
Konsertfinalen blev bästa musikalstil med alla medverkande (OD nu som tomtar!). Ett extranummer med Singin' in the rain passade utmärkt till rubriken över sista delen av programmet.
Sammanfattning av intryck: Folkvisan Höga berg och djupa dalar kommer osökt i tankarna. Under årets Caprice förekom svindlande höjdpunkter. Däremellan kunde programintensiteten råka ut för mer eller mindre djupa svackor. Men en Caprice
är ju som bekant underställd slumpens skördar.