Det börjar med film. Halva fonden på Målarsalen upptas av en filmduk. På den finns en pojke som stretar på med en cykel på en snöig väg. En skrivmaskin är konstfullt fastknuten på hans rygg. Denna sekvens finns inte med i det manus Ingmar Bergman själv gav ut i bokform tillsammans med manusen till filmerna Persona, Skammen och En passion.
Annars är föreställningen tämligen texttrogen, bara med några omstuvningar här och där. Den som inte är bekant med vare sig bok eller film störs förmodligen inte alls. Det är nämligen en dröms skenbara logik vi får kliva in i och då hänger allt samman på ett sällsamt och svårbeskrivligt sätt.
Kanske befinner vi oss i Bergmans eget hus på Fårö. En pulserande musik, nykomponerad av Karin Dreijer Andersson, ger stämning av hjärtslag och isande vind. En rå brädvägg är fond bakom huvudpersonerna Alma, som spelas av Lina Englund och konstnären Johan som görs av Jon Karlsson. Alma är gravid i åttonde månaden och på ingivelse av en mystisk dam, förmodligen en bergmansk ”dämon”, läser hon Johans dagbok, där han berättar om en kärleksaffär han haft. Johan själv lider av sömnproblem och ångest.
Människorna som rör sig här är bisarra och oförutsägbara, kanske bara fantasiprodukter från en sargad själ. Omid Khansari ler ständigt likt Cheshirekatten i Alice i Underlandet när han gestaltar fru von Merkens, Peter Engman har sirligt ondskefulla drag från pappa Gomez Addams i rollen som baron von Merkens, men han har en mer vildsint frisyr. Jon Karlsson låter sin Johan kliva allt längre in bland skuggorna och Lina Englund behåller föreställningen igenom den mest jordnära stämman.
Stämningen i åtminstone första delen av föreställningen är suggestiv och fängslande. Handlingen känns gripbar, men bara nästan. Ungefär som hur man tycker sig förstå en dröm medan den pågår. Det är fantastiskt av ensemblen att skapa sugande spänning från denna undflyende text och att låta den bära iväg en bit bort från upphovsmannens egen gestaltning.
Men stringensen förloras i mitten av föreställningen, ungefär när ett middagssällskap ger sig ut i en imaginär skog och börjar irra med ficklampor i mörkret.
Vargtimmen som scenkonst är mera något som ska upplevas snarare än tolkas och begripas, ett sorts performance om man så vill.
Föreställningen glider genom drömmens verklighet, mellan könsroller, mörker, ljuslängtan, ångest och passion så att man nästan blir åksjuk. Men innan man förlorat sig alldeles i denna gåtfulla stund på dygnet, mellan dröm och vaka så slutar det, praktiskt taget mitt i en mening.