Bitterljuvt om kärlek och dårskap

På konkurrenten Dramaten har flera dramer med Ingmar Bergmanstoff satts upp den senaste tiden och nu är det Stockholms stadsteaters tur. Men här spelas på filmkonstnärens ljusare toner. Sommarnattens leende är en av Ingmar Bergmans mest lekfulla filmkomedier, gjord 1955. Den inspirerade musikalmakaren Stephen Sondheim till musikalen på 1970-talet och den kom att hyllas och prisbelönas och i sin tur bli film.

Handlingen består av en kärlekskarusell mellan flera par och utspelas under förra sekelskiftet. I denna version är relationen mellan skådespelaren Desirée Armfeldt och den gifta Fredrik Egerman en tydlig nav. Kanske beroende på att rolluttolkarna Pia Johansson och Dan Ekborg öppnar några fler dolda lådor av hemligheter hos dessa diktade figurer än vad vi tidigare sett.

Ett gyllene exempel på när slitna klichéer får ge vika för nya bottnar är när Pia Johansson serverar kvällens mest gripande ögonblick i styckets största örhänge, som på originalspråk heter Send in the clowns.
Men flera av rollfigurerna stannar vid att vara karikatyrer, som den stackars ärthjärnade general Malcolm, till exempel, en rolltolkning i skugga av Jarl Kulles gestaltning i femtiotalsfilmen. Harriet Anderssons ursprungstolkning av den erotiskt utlevande pigan Petra har här fått ett mer cyniskt stråk av Sara Jangfeldt och får därför en kyligare ton.

I en uppsättning i London förra våren utspelades handlingen på en liten kammarspelsscen med en mängd speglar i fonden. Där var det närmare mellan människorna på scenen och en varmare, mer spirituell stämning rådde. På Stockholms stadsteaters stora scen arbetar de långa avstånden i viss mån mot skådespelarna. Men här finns denna gång en skenbart enkel, fantastisk och sensuell scenografi som komplement, signerad Magdalena Åberg.

Stora mjuka tygsjok av sidenliknande tyger, välver sig över spelet, böljar ned och runt, likt drömska moln. Andra aktens dragspelsliknande mjuka pelare i dova färger eggar fantasin. Är de DNA-spiraler, blåsbälgar eller mycket sällsynta växter? Fårbogsärmar och turnyrer är tidsmarkörer på damernas klänningar, liksom snörliv. En av rollfigurerna, Frida Westerdahls grevinna Malcolm, tycks nästan kvävd till döds när hon väser fram sina bittra repliker om vanmakt inför makens helt öppna otrohetsaffär.

Musiken är lite mer seriös än vanligt i musikalsammanhang, Sondheims intention var att skådespelare, inte sångare, skulle sjunga men musikalartistens Thérèse Anderssons ljuva sopransång i rollen som unga fru Egerman får ändå sägas vara en väl vald rollsättning. En grupp operasångare ger musikalisk stadga tillsammans med den lilla orkestern i det minimala orkesterdiket. Sångargänget görs grånat, åldrat och slitet. Exempelvis Uppsalabördiga operasångerskan Christina Högman går nästan inte att känna igen bakom grågula hårtestar och trasgrann gasvävskrinolin.

Man kan förstå tanken med att ha en allvetande och kommenterande kör med i åldrandets kostymering, men den tynger det lättsamma anslaget onödigt mycket. Bilderna av kärlekens splittrade väsen lyser dock igenom och ger teaterkvällen tillräckligt med näring för att kallas lyckad.

Bitterljuvt om kärlek och dårskap

Det går som ett bitterljuvt stråk av gamla minnen genom Stockholms stadsteaters uppsättning av musikalen Sommarnattens leende. Susanne Sigroth-Lambe har förförts av sensuella tygsjok i dekoren.