Bitterljuvt om 90-talet

Arbetslöshet och ekonomisk kris som ämne för en musikal? I händerna på Teater C blir det helt rätt och utvecklar socialrealismen till pedagogisk underhållning med möjligheter till debatterande fördjupning.
Teater C grundades i mars 2006 och har sedan dess levererat en handfull kritikerrosade uppsättningar. I år har frigruppen också fått verksamhetsbidrag från Uppsala kommun och utan tvekan är Teater C ett välkommet tillskott i Uppsalas teaterliv!

Det beror inte minst på Dag Thelander, en av grundarna och den som skrivit manus till de flesta föreställningar.
Repertoaren riktar in sig på verkligheten runtom oss och problem som kan sättas under debatt. Inspirationskälla är den moderna brittiska dramarealismen; ur Thatcherismens synvinkel radikal men samtidigt estetiskt tilltalande för den breda borgerliga publiken.
Det kan tyckas tråkigt och förlegat. Men Dag Thelander är skicklig på att hantera aktuella ämnen, ge dem en lokal förankring, dra in sin publik i en historia som engagerar och känns nära, och dessutom kan han underhålla.

Musikalen börjar när Sanna, Martin, Emma och Samuel går ut gymnasiet i Uppsala år 1986. På trappan ut i livet står fyra ungdomar som dramaturgiskt snabbt snärjs in i fyra fack - eller kanske mer att likna vid puppor som nu ska spricka.
Fem år senare möter vi dem igen - nu på arbetsförmedlingen. Deras liv vacklar och har inte gestaltat sig som det lades fram i öppningsscenen. En anledning som ställs fram är den ekonomiska krisen eller rent av kapitalismen som ideologi. Men en djupare och bakomliggande orsak som pekas ut är individens förmåga eller oförmåga att hitta sig själv och bli lycklig. Självförverkligandets kopplingar till arbete och yrkesidentitet ifrågasätts.

Sensmoralen är att i välfärdslandet Sverige finns trots allt ingen anledning till oro. På något vis ordnar sig livet för det mesta och för de flesta, fast kanske inte för den som haft en riktigt eländig barndom.
Det är effektivt berättat med skickligt hantverk. Kostym och scenografi fångar tidsanda och personlighetsförändringar med enkla medel. Musikaliskt fungerar det väl med fina arrange-mang och starka röster. I manus och regi uppvisas god förmåga att ta tillvara den fria gruppens tillgångar och begränsningar. Ensemblen är samspelt och alla visar en gestaltningsförmåga som får varje karaktär att - så mycket som nu formen tillåter - lyfta från det stereotypa.

Något utrymme för komplikationer ger den dryga timmen inte. Men de monologer och dialoger som levereras är träffande i satir och visar ibland också prov på inkännande psykologisk realism.

Bitterljuvt om 90-talet

När musiken tog slut är en bitterljuv musikal om fyra ungdomar och 90-talets ekonomiska kris. Teater C gör socialrealism till underhållning, skriver Anna Nordlund.