LA STRADA. PARKTEATERN.
Galärparken i Stockholm. Fritt efter en film med samma titel av Federico Fellini. Regi: Bernard Cauchard. Bearbetning: Birgitta Ingras och Bert Gradin. Scenografi och kostym: Märta Fallenius. Musik: Nino Rota, Per-Åke Holmlander m fl. I rollerna: Siri Hamari, Bert Gradin, Krister Lindgren, Musiker: Per-Åke Holmlander
Nycirkus och urgammalt italienskt farsspel är huvudigredienserna i Parkteaterns La Strada. Uttrycksmedel som är beprövade genom århundraden får ge gestalt åt en tidlös, poetisk berättelse om tre gatuartister. Smart att anförtro uppgiften åt tre artister med bakgrunder bestående av mim, akrobatik och clownkonst , att låta gatuartister - om än med stora skådespelarmässiga kvaliteter - gestalta just gatuartister.
De stumma stunderna av mim är de största, den talade dialogen får här en tendens att skapa longörer. I dessa tre aktörers uttrycksfulla ansikten och kroppar finns egentligen allt man behöver veta om deras rollfigurer.
Tidsobundet skillingtryck
För några år sedan gjorde Pantomimteatern i Stockholm en helt stum mimversion av samma stoff. Där hade poesin övertaget. Här delar den på utrymmet med humorn.
Scenen liknar en välvd, gammaldags husvagn, där förscenen fälls ner efter en gycklande prolog av rollfiguren Matto, iförd änglavingar. Redan här far alla farhågor iväg om att Fellinis filmklassiker från 1954 skulle ha förvaltats illa. Det är med smärre medel och i tidsobunden skillingtryckstil som Bernard Cauchard och den blott fyra personer starka ensemblen gestaltar historien. Stämningarna och poesin finns kvar liksom Nino Rotas översentimentala musik, stundom spelad live, stundom som play back. Fonden är målad med ett italienskt böljande landskap i svartvitt som en hälsning till filmens italienska landsbygd som artisterna färdas genom.
Trovärdig assistent
Kraftkarlen Zampanó, spelad av akrobaten, fakiren med mera Bert Gradin, köper sig en assistent, Gelsomina, faktiskt direkt ur publiken. Siri Hamaris gestaltning av Gelsomina får en att glömma Giulietta Masinas klassiska insats i samma roll. Hon är som ett troskyldigt barn som plötsligt bjuds ett tillfälle att läras upp till artist. Att hennes fantasi och utvecklingsförmåga är vida större än hennes "ägares" förstår hon inte, än mindre att hon bokstavligen är köpt.
Sympatiska sidor
Zampanós raka motsats som mansbild, jonglören Matto, med huvudet bland stjärnor och moln, spelas av Krister Lindgren. Det är en glad och trolös spelevink som friar skamlöst till publiken och ansvarslöst till Gelsomina.
Alla tre lyckas spela fram sympatiska sidor hos sina rollfigurer, nästan mer än de lyckas få fram det mer komplicerande onda. Detta är en mycket ömsint föreställning, där till och med den grova och egoistiska Zampanó lyckas plocka poäng för mänskliga drag, något åtminstone inte jag minns från filmen.
Det finns stunder där föreställningen verkligen lyfter. Gelsominas och Matteos andra möte tillexempel, när han lär henne att jonglera tillsammans med honom och de slungar bollar fyrhändigt med en och annan till synes fri improvisation invävt.
Matto närmast himlen
Fiffiga scenlösningar påminner hela tiden ögonblinkande om att vi befinner oss på teater. Fondens svartvita landskap där ett stycke plötsligt frigörs och blir möjligt som gömställe åt Matto. Annars bor han på scentaket och befinner sig därmed närmast himlen av dessa tre.
Parkteaterns och Bernard Cauchards blott timmeslånga La Strada är en liten föreställning att ta till hjärtat och med sig in i höstmörkret. Den ges till och med 22 augusti i någon av Stockholms parker alldeles gratis.
Parkteaterns program finns på www.stockholm.se.