Bisarr belgisk performance

Poni är ett internationellt konstnärskollektiv med bas i Bryssel. Frank Pay, född i Bryssel 1968, är dess initiativtagare. Gruppen består av nio musiker, dansare, författare och performancekonstnärer. Medlemmarnas nationalitet varierar alltifrån Nya Zeeland till Island. De producerar föreställningar, konserter och utställningar över hela Europa och även i Sydkorea. Poni gästar för första gången Dansens Hus under en enda kväll med föreställningen Soma-Sema (efter Platons tes "en kropp, en grav"). Titeln sammanfattar nyckelorden ritual, illusion och död, som gruppen arbetar med i föreställningen. De vill ifrågasätta teaterns självskrivna regler.

Det börjar så stillsamt när en av flera vita ridåer dras åt sidan. En gitarrist sitter i kulissen och ackompanjerar några artister, som gör armar uppåt sträck. Benen får ibland vara med. En skrikig sångerska i karmosinröda trikåer, bulliga här och där (senare uppdagas att det är instoppade äpplen), glittrig jacka och fjäder i håret sjunger att hon är ett talande träd. Isländskan Erna Omarsdottir är osannolik i rollen och en mycket skicklig performanceartist.

Föreställningen blir alltmer fylld av brokiga karaktärer och surrealistiska händelser. I fonden finns musikinstrumenten och dit går några av artisterna ibland för att spela veritabla rockkonserter. Publiken har i förväg erbjudits öronproppar och det behövs. Trixen är många för att ifrågasätta teaterns självskrivna regler. Det är inte mycket till dans men desto mer performance. Bisarra tablåer spelas upp mellan de vita ridåerna. Man kletar ner sig med färg, berättar historier, t ex om kvinnan som svalde en akvariefisk som inte trivdes utan kom upp igen. Rockmusiken flödar. Jag sneglar på klockan och undrar när det tar slut. Det tar 75 minuter.

Bisarr belgisk performance

Belgiska kompaniet Poni har gästat Stockholm med en bisarr föreställning, skriver Anna-Stina Malmborg som inte blivit imponerad.