För några år sedan damp Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan ner i den svenska debatten. En illröd och tvärilsk liten bok om surrogatmoderskap. Den fick debattvågorna att svalla rejält i Sverige; vad den gjorde var att jämföra surrogatmoderskap - alltså, odlandet av ett barn i en annan kvinna - med prostitution. Ord som "kolonisation", "behållare" och "packåsna" ven i luften och det anordnades offentliga debatter om indiska fertilitetskliniker. Det var en laddad, men också spännande, diskussion där frågor om klass, etnicitet och kön genomkorsade varandra.
Det är därför med stora förväntningar som jag sätter mig i salongen på Reginateatern när Made in India. Notes from a babyfarm gästspelar. Det är något så originellt som en dramatiserad doktorsavhandling. Under sex år besökte Amrita Pande en fertilitetsklinik i Anand och talade med såväl surrogatmödrar som beställande par. Det resulterade i en blandning mellan teaterföreställning, föreläsning och diskussion. Det hela är mycket stämningsfullt inramat; på scenen hänger broderier föreställande provrör och embryon, emellanåt hörs små pinglor och i bakgrunden projiceras bilder från Anands gator. Det luktar kryddor och i paus serveras rykande chai-te. På scenen har Pande också skådespelarna Mia Ray och Sophie Louise Lauring, som omväxlande gestaltar barnlösa par och barnmorskor. Allting är mycket sakligt; som publik informeras vi om att det finns 3000 surrogatkliniker i Indien, att industrin omsätter 2,4 miljarder dollar årligen och att en indisk kvinna får en summa motsvarande 35 000 kronor för att bära någon annans barn. Det motsvarar 200 rissäckar eller 40 kor i Indien.
Samtidigt går det inte att förneka att det är ett extremt ojämlikt förhållande som uppstår. Detta lyckas verkligen Pande gestalta väl. Hon visar hur surrogatmödrarna får skriva på ett kontrakt på engelska (som de väldigt sällan kan läsa) där de i princip frånsäger sig sina mänskliga rättigheter medan det barnlösa paret i USA (eller Sverige) får en "dummy-tummy" - en lösmage i skumgummi som ska få mottagarmamman att "känna med den gravida". Detta blir en obehaglig illustration av det som faktiskt sker; hur ett vitt par odlar ett vitt barn i en brun kvinna. En kolonisation av en livmoder rätt och slätt.
För hur man än vrider och vänder på det är det svårt att komma ifrån själva grundförutsättningen: surrogatmoderskap handlar inte bara om människor som anser sig ha "rätt till ett barn", utan rätt till ett biologiskt barn. Detta öppnar för en ytterst obehaglig marknad. Under en del av föreställningen projiceras bilder från indiska oceanen: kluckande lastfartyg fyllda till bredden av containrar. Det blir en metafor för den indiska kvinnokroppen. Mot pengar skickas dessa containrar över hela världen. Levererar varor till rika, tillverkade av fattiga. Pandes budskap är solklart: marknaden måste regleras. Och på lång sikt: upphävas.