Efter nio år som chef för Uppsala stadsteater, vitala och viktiga år för teatern, har Linus Tunström nu gått vidare för att satsa helhjärtat på det egna regisserandet. Även om jag verkligen uppskattade hans chefskap var jag inte alltid, med vissa glimrande undantag, helt överens med hans egna uppsättningar. I synnerhet de två Shakespearetolkningarna, ”Hamlet” och ”Kung Lear”, drogs med stora problem.
När Tunström nu gör sin första uppsättning efter Uppsalaåren är det återigen en Shakespeareklassiker han väljer: ”Romeo och Julia”, nu på Stockholms stadsteater. Om man ska se Tunströms tre senaste Shakespeareuppsättningar som en trilogi, så är denna helt klart den mest lyckade av de tre. Här finns flera fina ögonblick. Likafullt kvarstår de flesta av problemen.
Tunströms främsta kännetecken och egenskap som regissör är hans fantastiska bildsinne. Han har en enastående förmåga att skapa uttrycksfulla bilder. Så även här. Julia Przedmojskas scenbild består av en stor rektangulär låda som kan plockas isär och öppnas upp för att skapa nya spelrum. Fonden är en stor flyttbar ljusvägg. William Wenners ljus är oklanderligt snyggt. I denna estetiserade värld skapar skådespelarnas kroppar koreografiska bilder.
Problemet är att alla dessa bilder endast lagts som ett raster över Shakespeares text. De springer inte på ett organiskt sätt ur texten, utan har lagts ovanpå den. Bilderna skymmer snarare texten än gestaltar och förtydligar den. Det känns som om all energi lagts på bildskapandet. Läsningen och tolkningen av texten tycks ha glömts bort. Det gör att bilderna, hur snygga de än må vara, inte bottnar. Det blir ytligt. Kitschigt.
I denna bildvärld lämnas skådespelarna ensamma med texten, utelämnade åt sitt öde. Den unga och mycket talangfulla Gizem Erdogan glimrar stundtals till som Julia, i synnerhet efter paus. Daniel Nyströms Romeo är just så bortkollrad av sina passioner som Shakespeare skrivit honom. Åke Lundqvist (ännu en gammal stadsteaterchef) är givetvis charmerande som Amman. Huvudintrycket är dock att Tunström behandlat sin ensemble ungefär som filmregissören Andrej Tarkovskij ibland kunde behandla sina skådespelare; som ett slags vandrande rekvisita, som bildelement. I bildmediet film fungerar en sådan hållning. På teatern, vars grundelement stavas text och skådespelare, fungerar det inte.