Det har blivit ett vårtecken bland andra med att ett antal av landets bästa komiker turnerar under namnet Big Comedy. Deltagarn a varierar men det finns alltid övervägande toppnamn med. Så var det också utsålt i Konserthuset, med en oväntat blandad publik.
Här bjöds alla varianter av ståupp, dock mestadels i klassisk form, med varierande resultat. Henrik Schyffert agerade ett slags programledare med den äran. Han kan konsten att ta en publik och hans varma stil förlåter även de lägsta nivåerna. De var dock sällsynta i hans del av showen, även när han bland sina utvalda objekt för påhopp (de övriga var en stackars person längst fram och Tierp) valde undertecknad i rollen som recensent.
- Björn, är du där?
Knäpptyst i salongen. Efter vidare uppmaningar från Schyffert vinkade er recensent fånigt med handen...
Så nu vet jag hur det känns. Men ja' ä' int' bitter, för att låna Robert Gustafssons ord. Schyfferts farhågor att jag därför skulle recensera mer negativt kan härmed avskrivas. Big Comedy bjöd på en kväll i det stora skrattets tecken. Det mesta minustecknet var att det inte var någon paus och att serveringen hade stängt i Konserthuset efteråt. Även om det finns bra ställen omkring är det på något vis bättre om man kan träffa folk och diskutera föreställningar antingen i mellanpaus eller efteråt på plats. Skärpning nästa år!
Schyffert själv var utan tvekan det bästa i föreställningen. Han fick dock bra konkurrens av inte minst Tierpssonen Fredrik Andersson. Denne har också den där speciella scennärvaron och spjuverglimten i ögat som både förstärker där det behövs och mildrar vid behov. Liksom veteranen Adde Malmberg hade han en glädje och värme i skämtandet som lyfte ytterligare. Addes reflexioner om ribbstolar i gymnastiksalarna tillhörde också showens höjdpunkter.
Marika Carlsson har varit med tidigare och körde rutinerat sina skämt om rasism, Ullared och sex. Årets rookie Elina Du Rietz visade just inga premiärnerver och bjöd på ett ovanligt kroppsligt framträdande. Robin Paulsson visade samma energiska framåtanda och fyndiga iakttagelser som han brukar i sin tv-show.
Johan Rheborgs man på gränsen till nervsammanbrott har vi sett några gånger nu och den gav inga nya ingångar även om han emellanåt får till bra grejer. Felix Herngren ursäktade sig med (förmodligen inlagt i manus) att han var ringrostig. Det märktes i så fall. Hans framträdande blev mest en långdragen upprepning om kontrasten mellan hans båda jag: som Östermalmskäring och som femåring med adhd och Tourettes syndrom. Och om hur det skulle vara att bli narkoman.
Där blev man som publik lite förolämpad. Så lättprovocerade är vi inte i "landsorten", säkert inte ens i Tierp.