"Att skriva teaterkritik är att alltid misslyckas." Det var Leif Zern som häromåret suckade över att ständigt brista i kritikerns föresats att beskriva ett flyktigt och pågående skeende, ett som dessutom kan förskjutas av den närvarande publiken. Helt riktigt, men jag skulle vilja tillägga en sak: "Att gå på scenkonstbiennal är att alltid misslyckas." Hundra föreställningar, tvåtusen deltagare och ett hundratal internationella gäster från trettio länder slutar ohjälpligt med att man springer runt i Malmö och missar Jeanette Langerts nytolkning av "Våroffer".
Men en del hinner man ju se. Och kanske går det också att skönja en tråd här?
Det var Unga klaras FarnazArbabi som sa det i fredagens samtal med NasimAghili på Malmö opera; att hon sätter ansvaret först (för samhället, för världen) och konsten sedan. Ett brutet tabu, i ett sammanhang där l'artpourl'art trots allt råder, som pekar i tidens riktning. Visst låter det rätt deprimerande med en konstform som gör politiken central på estetikens bekostnad, men den som studerar läget för svensk scenkonst ser att så inte är fallet. Kvaliteten är god, och på sina håll hisnande.
Den politiska klangbottnen som ljuder i brett hyllade och uppmärksammade uppsättningar som "Vår klass" från Galeasen, "Ansvaret är vårt/Tingsten" från Stockholms stadsteater och "Morbror Vanja" från Uppsala stadsteater – alla utvalda på biennalen – handlar ju främst om att åstadkomma en akut samtidsrelevans i lysande scendräkt.
Rent tematiskt löper genustråden tydligt genom föreställningar som Skuggteaterns transhistoriska "I am not a girl" och DimenAbdullas klassmonolog "På alla fyra". Från Malin Axelssons dekonstruktion av flickans väsen i "Rose, Rose, Rose" finns kopplingar både till Gertrude Stein och "Alice i Underlandet". I manus står att de tre rollerna kan göras av valfritt kön, men här står tre män på scenen, och det finns något djupt befriande i deras identitetsupplösning och utbytbarhet. Möjligen närmar sig Axelsson här faktiskt ett slags tillstånd av post-genus, där könet verkligen blir underordnat. Det är hur som helst skönt att vi tycks ha lämnat en plats där män i kvinnliga attribut automatiskt innebär humor. På ett effektivt sätt skildras känslan av att bli refuserad från livet och av att det trots allt ska finnas en tid och en plats då man ska komma till sin rätt. Allt sker i en gigantisk garderob, skir och hotfull på samma gång, där den uppväxande flickkroppen ska tuktas. En tematik som för övrigt fångades för upp på det högintressanta seminariet "Scenskräcken för den tjocka kvinnokroppen".
Men punkten där det verkligen bränner till är ändå i skildringen av gränserna och vad de gör med människor. Här måste Ula Sickles utsökta dansverk "Kinshasa Electric" nämnas. Med superb och explosiv virtuositet ställs frågor om identitet, flytande referenspunkter och dansen som fortsätter – trots allt.
I en annan genre ger "Rött kort" från Backa teater liv åt en gömd svensk skuggvärld där fotbollsgalna elvaåringar tvingas flytta 38 gånger på ett år, tvingas lära sig att gråta och skratta tyst och att ständigt tänka på personnumrets fyra sista siffror. Det är hjärtskärande och samtidigt osentimentalt berättat.
Och ibland blir murarna tydligast utanför salongerna. Ett seminarium om arabisk teater fick genomföras i beskuren form, eftersom deltagarna från Al-Ashar Theatre i Damaskus nekades visum till Sverige. Det är ingen enskild händelse; kulturarrangörer vittnar om att det blivit allt svårare – i vissa fall omöjligt – att bedriva internationellt kulturutbyte. Och det trots fina politiska ord i fina sammanhang.
Nyligen skulle bloggaren AnantaBijoy Das som bekant ha besökt Sverige i samband med pressfrihetens dag, men stoppades på samma sätt. Oaktat alla samband så är han död nu. DN:s Björn Wiman skrev vid tillfället om den klartext som finns bakom diplomatsvenskan i beslutet att neka honom visum:
"1. Du kommer från ett fattigt land och har fel hudfärg. 2. Du sysslar med något suspekt/kulturellt/ideellt som inte har någon affärsmässig betydelse för Sverige.
Så låter barbariet i dagens dräkt och kostym."
På plats vid seminariet i Malmö fanns dock LassaadJamoussi, från Festival International de Carthage i Tunisien, och Lina Abyad, skådespelare och lektor på American University of Beirut.
Abyad lyfte fram hur teatern i regionen ligger väldigt nära den verklighet som människor där just nu går igenom. Och tillade: "De röster som verkligen behöver höras här, de får inte komma hit."
kristina.lindquist@unt.se