Besegrad Blanche men inte uträknad

Linje Lusta är Tennessee Williams pjäs om den amerikanska södern, där kultur och förfining ställs mot människans driftliv och dess mera primitiva, opolerade och svårhanterliga sidor. Skådespelet återkommer lite då och då på de svenska teatrarnas repertoar och ges nu på Stockholms stadsteater. Senast det framfördes på en scen där, var för åtta år sedan. När dramat skrevs 1947, speglade det ett efterkrigssamhälle med värderingar som idag knappt 60 år senare förlorat det mesta av sin attraktionskraft. Den som önskar positionera sig kan naturligtvis moralisera över vissa inslag i texten som dess kvinnosyn lika väl som den här och var synliga puritanismen. Det går också att tolka skådespelet både ur ett klass- och ett genusperspektiv. I det förra fallet är Blanche Du Bois skurken. I det senare männen. Programmet försöker dra sitt strå till stacken. Men får nog sägas vara ute i ogjort väder, när man argumenterar kring den ena möjligheten med glömt bort att fylla på med den andra. Om man nu alls skall använda det för information avsedda spaltutrymmet till politisk propaganda, vill säga. Regissören Göran Stangertz väljer sin egen läsart, när han lägger tyngdpunkten i föreställningen på Blanche Du Bois utförsgåvor som diktare. I den meningen är likheterna mellan teaterns värld och huvudpersonens förmåga att med sin kreativa ådra göra människolivet uthärdligt och skapa en ställföreträdande verklighet, där allt som är alltför kaotiskt eller omöjligt att bemästra ges en stötdämpande utformning, det tyngst vägande spåret i uppsättningen. Och då inte med fantasin som en flyktväg utan snarare som ett sätt att mentalt bearbeta all den tyngd och plåga som annars hotar att bli övermäktiga. Det är när denna säkerhetsventil tas ifrån henne, som Blanche Du Bois ger slaget förlorat. Men Tennessee Williams låter i denna tankes riktning henne också framstå som en konstnär. I överensstämmelse med den definition som ser den skapande anden som en outsider och undantagsmänniska. Med rätt att avvika från samhällets gängse krav och förväntningar och vara en utanförstående. Större andar än Blanche Du Bois, i vilken författaren lagt in åtskilligt av sina egna livserfarenheter, har gått under på kuppen. Huruvida Göran Stangertz därutöver och för egen del vad gäller pjäsens idéinnehåll haften annan aktuell Stockholmsuppsättning i åtanke, må vara osagt. Men onekligen finns där likheter med Lisa Langseths Klimax, som just nu ges på Dramatens scen Elverket. I bägge föreställningarna står kultur mot natur. På Stadsteatern är det dock knappast högkulturen som får sista ordet. Snarare är det sensualismen, erotiken, den jordnära och oreflekterade livshållningen, personifierad i Blanche Du Bois svåger Stanley Kowalski, som hamnat i förgrunden. Det blir på så sätt dennes självklara trygghet i en emellanåt grovbarkad grabbighetoch inte någon uppdykande svartsjuka att svägerskan skall ta hustrun ifrån honom som styr agerandet. Francisco Sobrado gör honom med en självmedvetenhet som är näst intill opåverkbar. Vilka provokationer eller manipulationer han än utsätts för, känner han sitt övertag. Förebilderna står närmast att finna hos hjältarna i polisserierna i tv. Det är enbart vid de överilade tillfällena då Stanley Kowalski tappar besinningen, som han blir rejält osympatisk. Då visar Elisabet Carlssons Stella Kowalski, maka till Stanley och Blanches syster, prov på reaktioner som spänner över hela det vida register en människa är mäktig. Låt vara att systerskapet den här gången är biologiskt. Men Elisabet Carlsson fyller sin roll med så många nyanser, både i omsorgen om sin syster och i bindningarna till maken, att det blir hon och ingen annan, som ser till att föreställningen får ett högt värmevärde och ges bredast möjliga mänskliga tilltal. Vid hennes sida är förutsättningarna för Samuel Frölers Harold Mitchell av det begränsade slaget. Även om det i Frölers tolkning mycket förtjänstfullt blir åtskilligt mera än Harolds moderbindning, som förklarar hans beteende. Och Lena Nilsson som grannfrun Eunice Hubbel tillsammans med sin man Steve, gestaltad av Joakim Gräns, framstår snarast som en välfunnen dubbelexponering, om än i det lilla formatet, av den ömsesidiga erotiska attraktionen, emellanåt med gravt destruktiva inslag, som kännetecknar relationen mellan Stanley och Stella. Genom att låta Blanche Du Bois utspel få en åt det teatrala hänsyftande utformning förstärker Göran Stangertz i sin instudering diktarfunktionen hos rollen. Det är också någonting som går igen i Peter Holms scenografi, där stålrörskonstruktionerna föratt markera det nedslitna hyreshuset och köksinteriören som skjuts fram på en vagn, onekligen åstadkommer en illusionsbrytande distans till skeendet. Helena Bergströms Blanche tilldelas därmed också tycke av en teaterregissör, som anländer till systerns hem och försöker lägga scenerierna helt efter sitt eget huvud. För knappast är det här en roll hon utformar efter sedvanlig naturalistisk modell. Snarare blir hon både iakttagare och aktör i den oavlåtliga kraftmätning som utspinns mellan henne och Stanley. Givetvis är det envigen dem emellan som skapar trycket, spänningen och publikens delaktighet i föreställningen. Någon asplövsmänniska, så skrämd av livet att bara rädslan finns kvar, är hon definitivt inte. Emellanåt kan man hos henne tycka sig iaktta en glimt av belåtenhet över vad som uppnåtts. I Helena Bergströms avstickande tolkning är Blanche visserligen besegrad. Men alls inte uträknad.