Som barn är man obrottsligt lojal mot sina föräldrar. Oavsett vad som döljer sig bakom fernissan.
I Emma Broströms dramatisering av före detta Uppsalabon Åsa Linderborgs självbiografiska bok “Mig äger ingen”, är barnet Åsa symbiotiskt fastklistrad vid sin alkoholiserade pappa Leif. Inte konstigt alls efter den inledande scenen där mamman lämnat de båda.
Det som följer på Stockholms stadsteaters stora scen är en nedåtgående odyssé i missbruk och misär – även om kittet mellan dem båda är starkt och kärleksfullt.
Åsa, som i Michaela Granits regi spelas av en allt för skrikig och onyanserad Marina Nyström, för pjäsens talan. Hon går ut och in i de olika minnena av livet tillsammans, som hon ömsom återberättar och som ömsom gestaltas. En mindre lyckad disposition som tyvärr bryter fiktionen – och som förstärks av den stora och ödsliga, scenen.
Lyckligtvis finns Lennart Jähkel där som pappa Leif – pjäsens absoluta behållning. Jähkel fullkomligt briljerar, glider från ynkedom till raljant klasskämpe. För själva klassperspektivet och de politiska diskussionerna är centrala för pjäsen och bidrar till eftertanke men också många skratt.
Till slut sitter man där med gråten i halsen, och jag är inte ensam. Runt mig snyftas det för fullt. Det är de vackra projektionerna, dubbelexponeringen av den trasiga men ack så kärleksfulla härdarmästaren Leif Andersson, som i Lennart Jähkels gestaltning, till slut spränger sig in i mitt hjärta.