Berlin och åter Berlin

Vårt södra grannland Tysklands huvudstad är mera än vanligt i ropet i dessa dagar. Det är 20-årsminnet av murens fall som lockat till många utläggningar. Stockholms stadsteater drar sitt strå till stacken med två föreställningar. Den i måndags kväll på Lilla scenen premiärvisade monologpjäsen Berlin har den brittiske dramatikern David Hare som upphovsman. Denne använder mödorna med filmmanuskriptet till Bernhard Schlinks roman Der Vorleser för att sammanfatta sina känslor inför staden vid Spree efter 30 år av återkommande besök.

Välkända institutioner och bostadsområden omnämns. Där finns allt från Schillertheater och riksdagshuset till Kreuzberg och Berliner Ensemble. Philip Zandén intar i rollen som författaren David Hare en kaxig, raljant och ironisk ton till den murbefriade staden. Han betraktar emellanåt Tyskland ur segrarmakternas perspektiv. Men kluvenheten inför vad som återges, handlar också om ett skapande som gått i stå. Att ta sig ur detta tillstånd förefaller vara författarens största problem.

Därmed blir det inte så mycket Berlin, som framstår som huvudpersonen i det här dramat. Utan i stället skådespeleriets villkor, kreativitetens förutsättningar och en dramatikers kamp med sitt stoff. Det sistnämnda blir särskilt påtagligt när datorn placeras på det ena fyndiga gömstället efter det andra. Ett viktigt tema i sammanhanget är även skillnaden mellan att titta på och att delta. Philip Zandén är helt suverän på scenen. Det är ingenting mindre än rena skådespelaruppvisningen.

Berlin är också skådeplatsen för Roland Schimmelpfennigs pjäs Hållplats. Den ges på Klarascenen och har en tydligt angiven adress: Greifswalderstrasse i Prenzlauer Berg. På denna gata avlöser händelserna varandra i ett oavbrutet flöde. Tillsammans förekommer där ett 60-tal scener. Mats Ek lägger sin iscensättning så tätt inpå det går att komma en storstads puls. Människor dyker upp, de försvinner och återkommer. Avtrycken av deras livsöden handlar om den nära vardagens bekymmer och möda. Men också om passioner och drömmar som vidgar tillvarons stiltje, enahanda och gränser.

Det här är en pjäs där verklighet, fantasi och drömmar tar spänntag på varandra. Lite då och då ges förloppet surrealistiska förtecken. Efter sina helt egna förutsättningar. Ibland är rollerna marionetter styrda av krafter utanför dem själva. Ofta är det någon annans blick som avgör självupplevelserna. En silversked är arvegodset som fungerar som en stafettpinne och lämnas över från släktled till släktled. Göran Ragnerstams Rudolf går på knäna för att visa den tillbedda sin underkastelse. Ulf Eklund är krumelur och spjuver, far omkring som ett jehu och sjunger på hemgjord italienska. Cilla Thorell visar ännu en gång att hon tillhör Stadsteaterns verkliga kärntrupp.

Regissören Mats Ek ger mitt bland scenografen Peder Freiijs husfasader och Alexander Ekmans projektioner av förbifarande gula spårvagnar ett stycke Berlin företräde, som effektivt punkterar allmängodset av klichéer som brukar dyka upp när staden är på tal. Det har blivit en finurlig och idérik uppsättning med kroppsspråket och dansen i förgrunden. Där finns en imponerande precision i rörelserna. Och skådespelarnas känsla för tajmning och de exakta tonfallen i dialogpartierna gör föreställningen till en mångskiktad upplevelse för öga och öra.

Berlin och åter Berlin

Den tyska huvudstaden är aktuell i två sevärda uppsättningar på Stockholms stadsteater. Bo-Ingvar Kollberg uppskattar en suverän Philip Zandén och finurlig Mats Ek.