Berikande frispel om konst och drömmar

Att aldrig ha satt en fot på torra land utan ständigt varit hänvisad till havet som sitt hem, är en metafor som heter duga. Går någon sedan under namnet Danny Budman T D Lemon Nittonhundra är det upplagt för en berättelse av det ovanliga slaget. Serien med Frispel hos Upsala stadsteater rullar vidare. Den ena skådespelaren efter den andra överraskar med framträdanden som om det inte funnes någon bortre gräns för vad man äger av kreativ förmåga i det egna huset. Nu är det Peter Eriksson, som tillhör besättningen i Shakespeares Som ni vill ha det. I tisdags eftermiddag gav han en föreställning av Alessandro Bariccos Nittonhundra — legenden om oceanpianisten.Den innehåller ett stoff mättat av åskådlig dramatik och med ett flöde av händelser som tillkomna för ett stycke suggestiv berättarteater. Peter Eriksson är i pjäsen trumpetaren Tim Tooney, som berättar sin väns livsöde. De spelade under flera år kring decennieskiftet 1930 tillsammans på passagerarångaren Virginian, som trafikerade både Nord- och Sydatlanten. Men allra mest rutten mellan Southampton och New York, fram och åter.Det var också ombord på detta fartyg som Nittonhundra en gång hittades och fick sitt namn efter det år han föddes. En av sjömännen tog honom i sin vård, och när han blev äldre fick han börja spela piano för att underhålla passagerarna. I den konsten var ingen hans överman. I varje fall så länge land inte var i sikte. En episod i föreställningen förtäljer om det misslyckande som mötte en fastlandspianist, när denne försökte utmana honom på duell härvidlag.Historien om Nittonhundra är en skröna och en klassisk skepparhistoria, om man så vill. Peter Eriksson ger den en livfull gestaltning, lyhörd för berättelsens egen puls och rytm. Gesterna är avmätta medan tyngdpunkten i framförandet är förlagd till minspelet, ögonen och tonfallen. På så sätt får texten en dominerande plats i föreställningen, vilket den behöver för att fullt ut komma till sin rätt. Alltsammans är mycket skickligt genomfört. Peter Eriksson imponerar i förmågan att fängsla sina åhörare.Men han har också med stor åskådlighet lyckats hitta fram till de många övertoner som finns i den här pjäsen. Viktigast av dem är den betydelse som konsten, fantasin och inbillningskraften tillmäts under skeendets gång. Här finns en väldig tilltro till dess allt betvingande förmåga. Det är en dimension, som ofta tar sig olika poetiska uttryck. Även för dem har skådespelaren hittat märgfulla genomslag. Därutöver handlar den här texten också om människolivets många drömmar och all den längtan som bor i de flestas bröst. Den väg som Nittonhundra anvisar till att avväpna det vi brukar kalla olycka, hör till det inte minst tänkvärda i uppsättningen.Pjäsen om Nittonhundra är ibland lite sjöbussigt burdus och drastisk. Men lika ofta en finurlig, innerlig och med olika tolkningsmöjligheter frikostigt försedd berättelse. I Peter Erikssons framförande tar man den till sig som en berikande erfarenhet. Man blir upprymd och en smula fundersam på en och samma gång. Snälla teaterchefen, se till att flera får möjlighet att ta del av den upplevelsen!