Berättarteater med smärta

Skådespelaren Mncedisi Shabangu målar upp stämningar och människor på en plats "där det egentligen aldrig händer någonting". Det är för varmt och dammigt, människorna alltför fattiga och knappt någon har råd med bröd, men väl lite rinnande glömska i form av öl.Med hjälp av primitiva trädockor befolkar han ett litet samhälle. I scenens bakgrund, nära en mjuk kulle av sand sitter hans kvinnliga motspelare med en barnsäng fästad på ryggen. Kholeka Qwabe gestaltar babyns mamma utan repliker. Båda skådespelarnas gestaltning har en sällsam styrka. Hon har blivit stum, men reagerar desto häftigare när hennes barn nämns i hans berättelse.I början är det inte helt lätt att följa berättarens engelska med sydafrikansk accent. Men ansträngningen lönar sig, inledningsvis är berättelsen fylld av komiska iakttagelser. Allt eftersom berättelsen mörknar blir stoffet lättare att förstå — och svårare att ta in.Tshepang delar sitt öde med tusentals sydafrikanska småbarn.Att ställa problemet på en ­teaterscen kan kanske vara ett steg mot förändring. Tshepang betyder förresten hopp.