Benådat från djuphaven

@2a Ingress:Det är en benådad stund för lyssnaren när Lena Gran­hagen och Per Oscarsson gör sina roller i radio­teaterns pjäs Fisk. Här finns precision och personligt mättat skådespeleri så det räcker och blir över, skriver Bo-Ingvar Kollberg.@3a Text utan indrag:Till en framtid när vattnen är utfiskade har Lars In de Betou och Mattias Göthe förlagt sin radiopjäs Fisk. Den utspelas vid mitten av vårt eget sekel och berättar om ett gammalt par som gör ett sista försök att hitta fram tillvarandra innan allt är för sent. Äktenskapet har varit barnlöst. Det enda som förenar man och hustru är minnen, vanor och en aldrig stillnad längtan att någon gång till sist kunna mötas utan reservationer eller förbehåll.@3a Text:@3a Text utan indrag:Så långt rör sig det här dramat på ett alldagligt plan. Men det är inte bara tidpunkten för handlingen, år 2052, som redan från början försätter lyssnaren i ett tillstånd av osäkerhet. Också deåterkommande inslagen med rapporter från djup­havens och korallrevens värld ger pjäsen en flertydig färdriktning. Vad de bägge författarna har skapat visar sig på så sätt efter hand vara lika mycket ett drömspel som ett symboldrama.@3a Text:Lars In de Betou svarar för regin i denna uppsättning om nivåskillnader såväl i det fysiska landskapet som mellan och inom människor. Samtidigt är det frågan om en pjäs som diskuterar delandets konst i en tillvaro där varje människas grundvillkor handlar om att värja sitt eget jag mot att invaderas av någon annan och utplånas.Det är för att ge tyngd åt detta senare som dramat låter mannen i familjen om nätterna hemsökas av mardrömmar, där en djuphavsmarulk slukar sitt betydligt större byte med hela sig. Medan kvinnan för sin del i minnet återvänder till deras enkla liv i början, när det mesta var självklart och innan orden kom och etiketterade alla upplevelser. En särskild poäng får denna diskussion när paret dryftar huruvida de efter sitt jordeliv skall ligga i samma grav.@3a Text utan indrag:Utöver djuphavsdimensionen använder de bägge författarna också symboler som en fjällsjö eller en fyr för att ge sin text ytterligare räckvidd. Det finns ett allvar i den här föreställningen som berör. Inte så lite handlar detta om en förfelad tillvaro. Och det är därför knappast någon maktkamp som styr grälen. Även om kontrahenterna tar i så stickor och strån ryker och vaser, speg­lar och fönsterrutor far all världens väg. Snarare är det frågan om en uppgivenhet och en sorg som har att göra med ett liv som aldrig blev av.@3a Text:@3a Text utan indrag:Det är framför allt ton­säkerheten när det gäller denna grundkänsla hos pjäsen som Per Oscarsson och Lena Granhagen bemästrar med sådan exakt precision och lyhördhet för männi­skans djuphavsströmmar. Det är inte något äktenskap de försöker rädda i sina famlande kontakttrevanden och valhänta försök att reda ut vad som gått fel. I stället är det inom sig själva de letar efter liv i denna till människosjälens alla mörka stråk och skikt förlagda expedition.@3a Text:Så särskilt upplyftande är väl inte de upptäckter de gör. Ändå lyckas de bägge skådespelarna förmedla en teaterupplevelse överrik på både känslor och livs­-er­farenhet. Det är uppenbarligen från det hållet Lena Granhagen och Per Oscarsson nalkats och gått in i sina roller. Så blir den knappt timslånga föreställningen en riktigt benådad högtidsstund för lyssnaren. Sista repris ges den 11 juni.@6b Byline:Bo-Ingvar Kollberg@6b Byline andrarad:bo-ingvar.kollberg@unt.se@2a Ingress:Det är en benådad stund för lyssnaren när Lena Gran­hagen och Per Oscarsson gör sina roller i radio­teaterns pjäs Fisk. Här finns precision och personligt mättat skådespeleri så det räcker och blir över, skriver Bo-Ingvar Kollberg.@3a Text utan indrag:Till en framtid när vattnen är utfiskade har Lars In de Betou och Mattias Göthe förlagt sin radiopjäs Fisk. Den utspelas vid mitten av vårt eget sekel och berättar om ett gammalt par som gör ett sista försök att hitta fram tillvarandra innan allt är för sent. Äktenskapet har varit barnlöst. Det enda som förenar man och hustru är minnen, vanor och en aldrig stillnad längtan att någon gång till sist kunna mötas utan reservationer eller förbehåll.@3a Text:@3a Text utan indrag:Så långt rör sig det här dramat på ett alldagligt plan. Men det är inte bara tidpunkten för handlingen, år 2052, som redan från början försätter lyssnaren i ett tillstånd av osäkerhet. Också deåterkommande inslagen med rapporter från djup­havens och korallrevens värld ger pjäsen en flertydig färdriktning. Vad de bägge författarna har skapat visar sig på så sätt efter hand vara lika mycket ett drömspel som ett symboldrama.@3a Text:Lars In de Betou svarar för regin i denna uppsättning om nivåskillnader såväl i det fysiska landskapet som mellan och inom människor. Samtidigt är det frågan om en pjäs som diskuterar delandets konst i en tillvaro där varje människas grundvillkor handlar om att värja sitt eget jag mot att invaderas av någon annan och utplånas.Det är för att ge tyngd åt detta senare som dramat låter mannen i familjen om nätterna hemsökas av mardrömmar, där en djuphavsmarulk slukar sitt betydligt större byte med hela sig. Medan kvinnan för sin del i minnet återvänder till deras enkla liv i början, när det mesta var självklart och innan orden kom och etiketterade alla upplevelser. En särskild poäng får denna diskussion när paret dryftar huruvida de efter sitt jordeliv skall ligga i samma grav.@3a Text utan indrag:Utöver djuphavsdimensionen använder de bägge författarna också symboler som en fjällsjö eller en fyr för att ge sin text ytterligare räckvidd. Det finns ett allvar i den här föreställningen som berör. Inte så lite handlar detta om en förfelad tillvaro. Och det är därför knappast någon maktkamp som styr grälen. Även om kontrahenterna tar i så stickor och strån ryker och vaser, speg­lar och fönsterrutor far all världens väg. Snarare är det frågan om en uppgivenhet och en sorg som har att göra med ett liv som aldrig blev av.@3a Text:@3a Text utan indrag:Det är framför allt ton­säkerheten när det gäller denna grundkänsla hos pjäsen som Per Oscarsson och Lena Granhagen bemästrar med sådan exakt precision och lyhördhet för männi­skans djuphavsströmmar. Det är inte något äktenskap de försöker rädda i sina famlande kontakttrevanden och valhänta försök att reda ut vad som gått fel. I stället är det inom sig själva de letar efter liv i denna till människosjälens alla mörka stråk och skikt förlagda expedition.@3a Text:Så särskilt upplyftande är väl inte de upptäckter de gör. Ändå lyckas de bägge skådespelarna förmedla en teaterupplevelse överrik på både känslor och livs­-er­farenhet. Det är uppenbarligen från det hållet Lena Granhagen och Per Oscarsson nalkats och gått in i sina roller. Så blir den knappt timslånga föreställningen en riktigt benådad högtidsstund för lyssnaren. Sista repris ges den 11 juni.@6b Byline:Bo-Ingvar Kollberg@6b Byline andrarad:bo-ingvar.kollberg@unt.se