Bränn när du läst är den mångsidiga teatergruppen Bananteaterns senaste satsning, ett slags thrillerartat kammarspel som under våren gått på Reginateatern för utsålda hus. Nu gästar föreställning Uppsala Stadsteater, där den spelas på den intima lilla salongsscenen. En inramning som passar pjäsen perfekt.
Det handlar om två gamla högstadiekamrater som, efter att i närmare femton års tid inte hört av varandra, återigen börjar ta upp kontakten. Underligt nog via den numera närmast utdöda kommunikationsformen det handskrivna brevet. Hela föreställningen består av att de två brevväxlande, fint gestaltade av Catrin Anlér Blomberg och Ellen Fiske, sitter vid var sin ända av ett bord och helt enkelt läser breven de skickar till varandra. Ett avskalat upplägg som i värsta fall skulle kunna vara ett effektivt sätt att ta död på allt vad dramatisk nerv heter, men som här fungerar förvånansvärt bra. Inte minst tack vare de lågmälda, men ändå intensiva, rolltolkningarna som Blomberg och Fiske levererar. Men kanske framför allt tack vare att man med detta liksom lästa spel undviker den här typen av semiprofessionella föreställningars värsta fiende; överspelet.
Till en början arbetar regissör och manusförfattare Björn Dahlman med det nästan lite väl igenkännbara. Den ena av brevskrivarna är givetvis ett mobboffer, med den utstöttes stämpel ännu brännmärkt i själen, deprimerad och beroende av sina mediciner. Den andra är så klart, om inte en av mobbarna, så åtminstone en av de stumma betraktarna – den populära som nu gift sig med skolans hunk. När kontakten mellan de två återupprättas aktualiseras och reproduceras de gamla hierarkierna och rollerna på nytt. Skolgårdens hänsynslösa maktdemonstrationer, där det ständigt gäller att spela på den andres svagheter, blir återigen synliga. Att högstadiet kan vara en grym och smutsig värld vet de flesta och i skildringen av den kan man lätt att fastna i schabloner, vilket Dahlman dessvärre gör.
Men så tar dramat en oväntad vändning. Det blir inte den försonande brevterapi man skulle kunna förvänta sig. Dahlman vänder, subtilt och snyggt, sin pjäs till att bli en psykologisk rysare där liv plötsligt står på spel. Tyvärr fastnar Dahlman också i schablonfällan vad gäller skildringen av den psykiskt sjuka. Det blir aldrig riktigt utmanande eller intressant. Det ska emellertid ändå sägas att Dahlman helt klart har talang för dramatiskt skrivande. Hoppas han fortsätter utveckla denna till att nå sin fulla mognad. Så kan också hela föreställningen sammanfattas: talangfull men inte riktigt fullt utvecklad, med kvaliteter som ännu väntar på att mogna. Mest ger den intrycket av en slutproduktion från någon av landets alla förberedande teaterskolor, men utan tvekan en mycket begåvad sådan.