Befriande Romeo & Julia-tolkning

Jodå, det är Romeo och Julia, den gamla striden mellan familjerna, det är självmord av kärlek - och det är allra första gången jag berörs av berättelsen om kärleksparet. Kanske är jag en kallhjärtad orm till kritiker men just denna historia har aldrig rört mig mer än att tänka "Julia, bruden, bryt ihop och gå vidare". Sanningen är tuff.

Jag har aldrig varit tvungen att röja min identitet som kritiker i salongen. Jag har heller aldrig skrattat så mycket som när 123 Schtunk dels tar sig an Romeo och Julia, dels den svenska teatervärlden och ger kommentarer till scenkonventioner av den enkla, men slående typen: "det var en bra idé att göra sorti baklänges krälandes på mage" när någon under den tid det tar att kräla baklänges krälar just baklänges. Eller när någon efter en särdeles korkad replik - det finns faktiskt en hel del sådana hos Shakespeare - säger "William Shakespeare". Då ryker min kritikerheder. Jag kapitulerar fullständigt. Vi ska sitta med skärvan i ögat, lite på avstånd - sägs det. Men det tillåter inte Schtunk. Kanske är jag bara överdrivet lättroad.

På ett schackrutigt golv, med vinröd sammetsinraming och genomskinligt draperi berättar de en tragisk historia med ljusa, närmast barnlika, gester och röster.
Det är tre fantastiska skådespelare/clowner i stora näsor, röda och så emellanåt fågellika, som intagit Reginateatern för att berätta den tragiska kärlekshistorien. Fejden mellan släkterna Capulet och Montague inleder, som vanligt, men här med gitarr och låten "What the world needs now" (is love). Men det är sex och våld. Och så en massa kärlek som sprutar åt alla håll.

Lasse Beischer, Josefine Andersson och Johan Friberg tar in publiken, kommenterar Shakespeares text, skriver om och leker. De har sett mig med min penna och mitt block. De flesta skådespelare låter en vara om de sett detta, men inte trion på scenen. Plötsligt blir kritikern lika utsatt som killen på första raden, som esteteleverna från Bolandsskolan och mannen som får vara måne. Det är absurt nog befriande. Och det är här någon form av genialitet ligger: strunt i alla konventioner, hierarkier och prestige. Nu ska vi ha kul, berätta en historia och skratta. Och kanske gråta lite också, om man vill, man skulle säkert bli tröstad.

123 Schtunk är alls inte de första att bryta mot konventioner - men de får mig att känna som om jag kommit hem. Här är alla lika, det finns ingen scen - eller jo, det gör det men den är förhandlingsbar, lite som i äldre tiders kabaré eller varieté, allt spelar roll. Att 123 Schtunk hållit på i nära tio år förvånar mig. Detta är en teaterform jag ofta nosar mig fram till, men jag har aldrig hört talas om dem tidigare. Låt alla människor, sorgsna som glada få se dem. Det enda jag vill utbrista är "123 Schtunk - kom tillbaka! Bosätt er i Uppsala för tusan! Här finns massor att göra!" Och så här ska Shakespeare göras.

Befriande Romeo & Julia-tolkning

Så här ska Shakespeare göras. 123 Schtunk bryter mot konventionerna och jag aldrig skratta så mycket, skriver Astrid Claeson.