Beckett på Wollters vis

Hos det äldre paret Nagg och Nell är ett tröstlöst vegeterande det enda som står till buds, där de sitter nedsänkta i sina soptunnor. Hamm, deras son, fördriver tiden med att härska. För dennes tjänare Clov är det enbart den totala lydnaden och underkastelsen som gäller. Därutöver ger utrymmet egentligen bara plats för mänskliga basfunktioner som att gråta eller att skratta. Ett inte ointressant sidospår handlar dock om själva teaterkonsten. Och då i den bemärkelsen att skådespelaren mer eller mindre utplånar sig själv, när hon eller han går in i en föreställning. För att i stället ikläda sig och låta sig helt uppfyllas av den aktuella rollen. "Nu spelar jag", säger Sven Wollters Hamm vid ett flertal tillfällen i vad som under sådana villkor skulle vara en nyckelreplik. Härifrån finns en förbindelselinje till scenkonstens allra senaste inmutning, den postdramatiska teatern, där skådespelaren själv som individ och människa vill ha ett ord med i laget.

Regissören Karl Dunér är vårt lands kanske mest texttrogna Beckettolkare. Tidigare har han svarat för uppmärksammade Dramatenuppsättningar av såväl I väntan på Godot som Lyckliga dagar. Den senare hade för övrigt premiär just hos Stockholms stadsteater för några veckor sedan i en iscensättning signerad Tobias Theorell. I den mån Karl Dunér givit föreställningen av Slutspel på Lilla scenen någon personlig och egen accent är det i skådespelarspåret. Men som vid de tidigare tillfällena är det mera än allt annat en väldigt tydlig Beckett han åstadkommit. Med sedvanlig uppsjö av infallsvinklar till skådespelet. Alltifrån dess fokusering på döden och livets slut, dess antydan om en väldig katastrof, möjligen ett atomvapenkrig, som lagt livet utanför scenrummet i ruiner, till pjäsens närbilder av nära relationer som i Naggs och Nells mångåriga äktenskap eller de ömsesidiga beroenden och bindningar som kännetecknar förhållandet mellan Hamm och Clov.

Peder Freijs scenografi ger stöd för de flesta tolkningar. Med fondväggens halvcirkel, svarta och gråa väggar, de bägge tittgluggarna på sidorna och ingen annan rekvisita än Hamms rullstol, de bägge soptunnorna för Nagg och Nell och Clovs lilla pall för att han skall nå upp till fönstren. Pjäsen, som av många uppfattas som huvudsakligen ett läsdrama, blir i Karls Dunérs uppsättning också en sannskyldig ordens teater. Åtskilligt handlar om att fylla tiden och få den att gå i en tillvaro så förutsägbar och enahanda, att det bara blir graderna av plåga, desperation, ilska, böjelse att göra illa och uppgivenhet som skiljer från det ena tillfället till det andra. Till det mest dramatiska som sker, hör en väckarklocka som ringer, en båtshake som kastas i golvet med ett brak, Clovs ansträngda skratt i inledningen när han gläntar på soptunnornas lock eller Hamms upptäcktsfärd i rullstolen längs väggarna. Givetvis kan man fundera en del över vilken uppgift det omnämnda barnet har i sammanhanget. Eller vad som döljs i det låsta skafferiet till vilket bara Hamm har koden.

Men allra mest är det här ändå skådespelarnas föreställning med en spjuveraktig Meta Velander som tittar upp ur sin soptunna och ut ur sin roll som Nell, försedd med en uppsyn som är det helt självklart och ingenting att uppröras över om världen ser ut på det här sättet. Trots samma hemvist i ett avfallskärl företräder i så fall Ingvar Kjellsons Nagg en mera problematisk natur, när han som åldring går i barndom och odlar sin förkärlek för både välling och praliner. Det finns ett klart tycke av clown över hans uppenbarelse och genom att lyfta fram just detta drag, blir ytterligare en aspekt skönjbar av skådespelarkonsten. Något som inte heller var Beckett främmande i dennes teatersyn. Johan Ulvesons Clov framstår mera än någon annan i uppsättningen som den hos vilken plågan i människolivet får sina tydligaste genomslag. Det är svårt att hitta några försonliga drag i Ulfsons undergivna, framåtlutade och trippande skepnad. Här är det underhuggarens villkor som gäller, antingen makten ligger hos Hamm eller hos livet självt. Där finns ett öppet, oläkt sår, kanske av gammalt datum, med en bakomliggande tragik hos Clovs människoöde, som griper på djupet.

Då har Sven Wollter som den rullstolsbundne och blinde Hamm ett betydligt större manöverutrymme till sitt förfogande. Och just blindheten hos rollen gör det nödvändigt för Wollter att lägga tyngdpunkten för Hamm i det egna rika, inre registret där också så mycket av allt det han släpper fram i sina gängse seende roller har sin upprinnelse. På så sätt blir Sven Wollter även den här gången hela instuderingens osvikliga centrum. I den utsträckning Karl Dunérs uppsättning får sin speciella ton i förhållandet mellan rollen och skådespelarkonsten är det inte minst Wollters förtjänst. Samtidigt svarar han med sin från ett brett känslospektrum hämtade, eftertryckliga gestaltning av Hamm för vad som närmast kan ses som en hel vederläggning av det till ett minimum reducerade livet. Något annat kan man heller knappast vänta sig, när denne mästerlige aktör är i farten.