Varför måste man leva? Det är ingen liten fråga som ligger och skaver i botten av ”Tre systrar”, Tjechovs märkliga drama som likt alla de stora Tjechovpjäserna mer gestaltar ett slags existentiella tillstånd än någon konstruerad intrig. Tjechovs texter är öppna och man kan närma sig dem på flera olika sätt. De är komedier, som Tjechov själv valde att kalla dem, och samtidigt djupt melankoliska gestaltningar av människans oförmåga att just leva.
I en mycket fin uppsättning på Uppsala stadsteater häromåret fick ”Tre systrar” drag av tidlös Beckett, med lilla scenen omgjord till tågstation. Och Tjechovs text är ju på många sätt en text om väntan. Väntan på mening, väntan på den nya tiden, väntan på ett liv som aldrig kommer. Moskva, dit systrarna ständigt längtar men aldrig kommer, blir deras Godot. Det där obestämbara något som vägrar att infinna sig.
Uppsättningen på Dramatens lilla scen är tidlös på ett annat sätt. Kostymerna (vrålsnygga, för övrigt) och rekvisitan bär visserligen drag av Tjechovs sekelskifte, men de bruna och lätt sepiatonade kulisserna ger dramat en närmast drömsk inramning. Det ser ut ungefär som inledningssekvenserna i Tarkovskijs ”Stalker”. Det är i detta rum, som med hjälp av en rörlig vägg krymper och vidgas under spelets gång, som Tjechovs figurer rör sig, älskar (alltid olyckligt), skrattar, gråter och väntar, väntar, väntar…
Regissören Emmet Feigenberg, chef för Det Kongelige Teater i Köpenhamn, har gjort en ganska traditionell tolkning av dramat. Han har, vilket ju är det allra rimligaste, lyft fram såväl tragiken som komiken i texten. Och så ska det ju vara. Tjechovs pjäser är precis som livet. För att parafrasera hobbyfilosofen Tusenbach: det svåra, gåtfulla, lyckliga livet.
Att hålla balansen är en av de svåraste uppgifterna när man ska tolka Tjechov. Balansen mellan allvar och komik, samt balansen i skådespeleriet. Tjechovs karaktärer är ju på ett plan ett slags sorgliga figurer, men samtidigt också sammansatta människor. Här krävs både stilisering och psykologisk trovärdighet.
Balans är just vad som präglar uppsättningen på Dramaten, inte minst hos den genomgående välspelande ensemblen. Några av skådespelarna gör så välavvägda gestaltningar att det snuddar vid perfektion. Johan Holmbergs Tusenbach är underbar att se, behärskad och sant tragikomisk, på sätt och vis den mest tjechovska av rollgestaltningarna. Även Jennie Silfverhjelms Masja imponerar, vibererande i sin kärlek till Torkel Peterssons Versjinin. Sofia Pekkari gör Irina med en innerlig känslointensitet. Elin Klinga gör en stram, nästan sträng, Olga. Andreas T Olssons Andrej blir ömkansvärd i sin lite löjliga teatralitet.
Ja, det är först och främst skådespelarna som gör denna ”Tre systrar” sant sevärd. De lyfter fram sina karaktärer som tidlösa exempel på den mänskliga gåtfullheten. Människan är till sitt väsen en fråga. Frågan om sin egen existens. Och inte heller i denna tolkning ges något svar på den där gåtan, frågan om varför man lever. Vi i publiken kan bara än en gång sucka med systrarna: ”Om vi det visste, om vi det visste…”