Avslutningen - bara början

Jo, precis som titeln anger handlar det om en avslutning. Nian är slut. Högstadiet över och med det också barndomen. Men medan de andra niorna dricker folköl i Stadsparken eller Slottsbacken, sitter David i gymnastiksalens materialrum på skolan.
Han har suttit där, på plintarna och med innebandyklubborna under sig, många raster i stället för i uppehållsrummet där han betraktas som paria. Ett konstigt äckel, besmittad.
Simon har varit den stora mobbaren sedan David kom till en "vanlig" skola efter att ha vuxit upp i montessorimiljö. Pappan är kurator på den nya skolan. Pappan som dessutom är en välkänd rikshippie efter att han kommit fram till en, kanske fungerande pedagogisk metod. En pappa som uppfostrat sonen till att vara god, till att se dem som är elaka som några som mår dåligt.

Pjäsen är full av myspysiga Uppsalamiljöer, Svartbäcken, Fyrisskolan (och än mer den bro man kan sitta under vid Fyrisskolan), punkare på Stora Torget osv. Men det är bisaker. För Dag Thelander har skrivit en text, mycket väl omhändertagen av Sam Kessel, med bottnar långt bortom de direkt uppenbara. Med varlig hand har han skapat en helvetesskildring som ställer frågorna om skuld, ansvar och rätten till hämnd. För den finns väl? Rätten att ta hämnd. Även om hämnden är aldrig så omedveten och full av ånger.

Thelander väver in klassiska teman, inte faderskomplex utan mer barnets önskan att inte göra fel och misstanken om man inte riktigt duger, i en skrämmande nära-verkligheten-som-de-flesta-av-oss-slipper-upplevelse som mordet på Kungsholmen och skolmassakern i Tusby.
För Thelander och Kessel är Avslutningen förhoppningsvis bara början på vad publiken kan vänta sig.

Avslutningen - bara början

Efter att ha sett en stark version av Avslutningen hoppas UNT:s Astrid Claeson att få uppleva mer av Dag Thelander och Sam Kessel.