Avancerade danselever i rörelse

Tio unga dansare som gått ett fortbildningsår på Danshögskolan visar upp ett brett kunnande i den sevärda föreställningen In mobile. De dansar med uttryck av både komik och samhällskritik, själsligt mörker och ljus och med steg friskt mixade från många genrer.

Teater & musikal2005-05-25 00:00
Susanne Sigroth-Lambe
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så här års slår dansskolor ut i fullt blommande föreställningar. Uppriktigt sagt är de flesta mest en angelägenhet för de unga dansarnas närmaste. Men lite annorlunda är det med Danshögskolans föreställning In mobile. De elever som visar upp sig där är nämligen utbildade dansare som tagit ett extra år för att fördjupa sig i fridans. Med andra ord är den tekniska nivån hos dansarna mycket hög, samtidigt som det konstnärliga prövandet fortfarande är i sin början.
Danseleverna har arbetat tillsammans med några av de mest namnkunniga koreograferna inom fridans, och både lite äldre (från 1996) och helt nya verk finns på programmet.

Njutbart på lätta fötter
De inleder med Iréne Hultmans lättillgängliga Cascade, där musik med filmkänsla av George Gershwin varvas med Sergeij Prokofievs pompösa och baktunga balettmusik från Romeo och Julia. De barfota och jeansklädda dansarna växlar mellan showdans, klassisk balett och fridans på lätta fötter. Mycket njutbart.
De följs av Nadja Hjortons roliga och lätt ironiska bild av en kvinna som väntar på den stora kärleken i Absolute love. Danssolisten Natasha Lommi ömsom skriker, krampar och intar behagfulla poser till musik med Marilyn Monroe och Mariah Carey. Det är en koreografi besläktad med dem Mats Ek och Birgitta Egerbladh brukar göra, som bygger på kroppsminnen vi alla kan känna igen oss i och som kan väcka lust att skratta.
Ett utdrag ur den för tidigt bortgångne Per Jonssons Via Styx visar på denne koreografs fantastiska sätt att ge uttryck för mörker och ljus med kroppsrörelser. Hela ensemblen deltar med en pulserande rörelseenergi och förmedlar fascinerande bilder.

Fridansstycke
De stycken som dansas efter paus är blekare. Helena Franzéns Stich är ett ganska typiskt abstrakt modernt fridansstycke, där två vitklädda dansare rör sig över ett vitt dansgolv. De jobbar med diagonaler, på golvet och på de egna kropparna. Det är snyggt men lite tråkigt, på samma sätt som bildkonst med geometriska figurer.
Det avslutande verket, Känslan av att leva, har ensemblen arbetat fram tillsammans med Kajsa Giertz. Det är ett utpräglat gruppkollage om relationer, där var och en av dansarna har solon. Några av dem tycks behärska streetdancetekniker och det blir en del häftiga frivolter bland cirkelvandringar och kramar mellan dansarna.
Föreställningen kan ses som en påse blandat godis för dansintresserade.

In mobile gästspelar på Upsala stads­teater på torsdagen 26 maj.