Autografjakt mitt i nuflödet

Det heter underskrifter. Inte autografer. I varje fall om man skall tro en expert i ämnet. Han heter Kenneth Björk, är 42 år gammal och väntar tålmodigt. Ibland flera timmar. Utanför biografernas premiärer eller vid olika invigningar och mässor. Vid behov fattar han posto på trappan till Grand Hotell.

Upsala stadsteaters framgångsrika serie med Frispel håller ut även nu i maj. I torsdags kväll var det Henrik Johanssons tur. Han ingår till vardags i ensemblen till pjäsen Röd måne. Där gör han en svårmodig poet, som med begränsad framgång följer sin egen väg genom livet. Hans karaktär i monologpjäsen Colin? Colin! är också en undantagsmänniska. Men mera skruvad och försedd med en framtoning som för tankarna till en clowngestalt. Lite grand utgör han en påbyggnad till de komiker valt att framträda i ståupp-facket. Med tydlig anstrykning av den antihjälte som brukar benämnas tönt.

Det är i den rollen som Henrik Johansson med uttalat Stockholmsidiom, aningen nasalt, stötvis och staccatoaktigt berättar om sina äventyr som autografjägare. Eller tänker högt, kunde man också säga, när publiken efter hand görs delaktig av det ena förtroendet efter det andra. Det blir en rejäl genomgång av jaktens förutsättningar och villkor, vilken utrustning som krävs. Och en uppräkning av vilka kända personers namnteckningar som på så sätt en efter en influtit i allt från bic-boken, silver- eller guldboken. Det senare beroende på var de befinner sig på kändistrappan. Framförandet är uppblandat med en hel del självironi. Men också den sortens komik som uppstår när ett tämligen trivialt ämne omfattas med alltför stort allvar. Eller när självklarheter framställs som handlade det om en hel vetenskap. Publikens hörbara glädjeyttringar tystnar dock efter hand.

Och det har att göra med den här pjäsens andra sida, som visar en människa i en tämligen utsatt position. Det storartade med Henrik Johanssons föreställning är skådespelarens förmåga att i samma andning och med samma tonfall och röstläge som han driver med sig själv och skapar en satir över sin samtid också kunna förmedla den sorg och bottenlösa ensamhet som i autografjakten hittat en hanterbar bortträngningsmekanism. Här finns minnen av en överbeskyddad barndom sedan fadern omkom i en trafikolycka, tydliga spår av ett starkt modersberoende och hågkomster av alla dem som under årens lopp satt sig på honom. Det är erfarenheter som gjort honom både kontaktskygg, rädd för närhet och påverkat hans livsmod.

På så sätt har det här frispelet, där vid sidan av Johansson Åsa Forsblad och Axel Morisse bidragit till manuset och den senare även hållit ett vakande regiöga, blivit en pjäs med betydligt flera komplikationer och bottnar än vad ihärdigheten för att komma tätt inpå och beröras av magnetfältet hos dagens kändisar i förstone anger. Det går att tala om svaghet som vänds till styrka, men ännu mera om längtan efter närhet och en bestående kontakt. Och det visar sig också vara behov av det slaget som gör pjäsens Kenneth så sårbar, mottaglig och värnlös för alla de klyschor och klichéer som ingår i myterna om ett varaktigt förhållande.

Så framstår pjäsen Colin? Colin! i första hand som en föreställning om livsrädsla men också som ett diskussionsinlägg om den pseudotillvaro där det som är sken och yta upphöjts till livets goda. Det är imponerande hur skickligt Henrik Johansson förmår följa, synliggöra och sära på dessa olika nivåer i sitt framförande. En uppsättning som Stadsteatern lite anspråkslöst betecknar som Frispel tar därmed plats på Teaterkaféets scen och ställer sig mitt i vår samtids nuflöde. Den här uppsättningen måste många flera, unga och gamla, få se innan man packar ihop inför sommaren!

Autografjakt mitt i nuflödet

Låt Henrik Johansson få flera tillfällen att visa sin pjäs om autografjägaren Kenneth Colin ?Colin!, skriver Bo-Ingvar Kollberg om det i torsdags kväll framförda och med flera intressanta bottnar försedda frispelet.