Att våga vara den man vill vara

Släpp in mig! Handlar om att vara på väg någonstans, att få vara med, bli insläppt och att våga ta reda på vem man är och vågar vara.
Kusinerna Affe och Matilda och moster Rut är på väg någonstans, vi får inte veta vart. De kommer någonstans i från, det enda vi får veta är att de aldrig kan gå tillbaka.
Vi kan inte bli yngre igen. Vi kan inte veva våra livsfilmer tillbaka. Det förstår vi vuxna, som ser föreställningen, och kanske också de äldre barnen som verkar vara i elva-tolvårsåldern.

Men om de yngre inte tänker på just detta, just nu, spelar inte så stor roll. Delar av budskapet når ändå fram: man måste inte retas och kalla varandra pucko. Man kanske visst kan dansa, fast ingen tror det. Fråga Affe! En countrydrottning kan vara ledsen och lyckad samtidigt - fråga Matilda. Och nog kan moster Rut rappa grymt fett om hon vill.
Publiken klappar i händerna både i takt till musik och dans och som uppskattning. Det skrattas ofta, åtminstone när föreställningen har kommit halvvägs och fått upp farten.
Björn Dahlmans Affe växer och blir något annat än feg och matglad, en riktigt häftig dansman

AnneLee Vikners Matilda slutar mobbas och erkänner att drömkillen möjligen inte finns på riktigt.
Carin Anlér Fiskes moster Rut är inte bara en gammal tant, utan en dam som kan konstatera "Mina rap rockar fett!".
Och "dom" som ska släppa in det lilla sällskapet, men som aldrig visar sig, men har satt upp en avspärrning, får finna sig i att de tre själva tar sig dit de vill. Att skillnaden mellan ute och inne försvinner och att mostern och kusinerna lämnar scenen i gott mod på väg framåt mot den okända framtiden.
Ämnet som sådant skulle fungera utmärkt som vuxenteater. Förmodligen har en tolvåring och en sexåring helt olika behållning av föreställningen. Min medföljande sexåring Ida hjälper till med recensionen: "Det var toppen! Jättebra! Roligast var när Affe dansade."

Att våga vara den man vill vara

Tio fötter är en uppsaliensisk teatergrupp som inte drar sig för att ta sig an svåra och tunga ämnen i pjäser som riktar sig till barn - och deras medföljande vuxna, skriver Lena Köster.