Återträff i förorten skakar om

Det finns ett starkt sug inom svensk teater att spela något annat än Strindberg och Ibsen, att få fram nyskriven dramatik och skildra det mångkulturella Sverige, som många teaterbesökare bara känner till genom tidningsläsning.
Gottsundateatern drog därför härom året tillsammans med ett par andra scener i landet i gång det lovvärda projektet Nya pjäser - nya världar med starkt gensvar. På tisdagen hade den första pjäsen, Re: union, premiär. Om förväntningarna varit spända blev det ändå ingen besvikelse, tvärtom.
Det är en välspelad, lyhörd, bitvis humoristisk men främst upprivande föreställning med nervig nukänsla. Pjäsen borrar i frågor om vänskap och svek, vem som är offer, men inte minst hur vi hanterar skulden. Och våra rötter.

I förorten Bällsta får vi möta fyra ungdomsvänner, tre killar och tjej, inför en återträff med klassen tio år efter att de har gått ur nian. Där är Wahid (Andreas Strindér) som är den ende som bor kvar i förorten, lever som en pundare och har svarta ströjobb på pizzerian. Här möter vi Gatas (Johannes Wanselow) som brutit sig loss och gör karriär i kritstrecksrandigt, med fet lön på advokatkontor. Här finns medlaren Jojo (Isak Hjelmskog) som bor i hyreslägenhet i Sumpan och jobbar på lågprisvaruhus. Och så möter vi Josefin (Emma Peters) som under flera år hade ett förhållande med Gatas och sitter i hotellreception.
Det har funnits risk att de fyra ungdomarna skulle bli typer, inte minst gäller det framgångskillen Gatas, men uppsättningen klarar sig i stort sett helskinnad från de blindskären.

De tre killarna har invandrarbakgrund och Josefin svenska föräldrar. En gång var de fyra världens bästa vänner och hälsningsfraserna är fyllda av återseendets glädje. Men skämtandet om gamla busstreck tystnar snart. För tio år sedan dog den femte i gänget, Tomaz, av en överdos en kväll när de alla var med.
Detta är varbölden som aldrig läkt. De gamla vännerna har aldrig gått till botten med sanningen om hur det hände, vilka som bar ansvaret och hur kan man leva med skulden. Obearbetade känslor bryter ut i form av bittra anklagelser om andras svek. För Wahid är händelsen en grundbult i den bild av sig själv som offer som han under lång tid byggt upp.
Men pjäsen rymmer också en diskussion om våra rötter. Glorifierandet av förorten som den var, eller att vara trogen sina rötter, ställs mot förnekelse och förakt.
- Det spelar ingen roll hur ofta du flyttar, du kommer aldrig, aldrig härifrån, lyder en replik.

Återträff i förorten skakar om

Gottsundateaterns premiär för projektet Nya pjäser - nya världar är lovande. Gunnar Carlsson ser en övertygande uppsättning från förorten om vem är som offer och oförmågan att hantera sin skuld.