Vad är en livslögn om inte en fixering vid en fantasi, må den vara om hoppet om det vidunderliga, som Nora Helmer i Ibsens ”Ett dockhem”, eller minnet av en ungdomsförälskelse som Ellida Wangel förtärs av i ”Frun från havet”. En psykoanalytisk tolkningsmodell hade kunnat ange att den främmande sjömannen från ungdomen som hemsöker fru Wangel blott är en manifestation för en sexualitet som förseglats efter att konvenansäktenskapet med doktor Wangel fullbordats i och med avlandet deras gemensamma barn.
I Sofia Jupithers iscensättning är det inte de psykologiska bråddjupen som gestaltas, utan snarare det vardagsnära samtalets potential för uppluckrandet av livslögnerna, eller kanske hellre de mer eller mindre akuta missförstånden. På Erlend Birkelends verklighetstrogna fjordidyll med de väderbitna utemöblerna på den wangelska verandan spelas kommunikationsbristerna av varierande grad upp efter varandra: födelsedagsfirandet av den första hustrun, den förmodade trolovningen mellan den äldsta dottern Bolette och familjevännen Arnholm och äktenskapet mellan makarna Wangel som befinner sig i kris.
I takt med att konflikterna och missförstånden begreppsliggörs är det som att de först uppträder och sen går till intet. Hemligheten med den gamle älskaren uttalas, han dyker upp, hon kan bli fri. Andreas T Olsson som den kufiske Ballested som ibland kommenterar från ett visst avstånd hade lika väl kunnat insistera på artikulationen snarare än acklimatisering som en nödvändig strategi för att hitta en hemvist.
Eva Röse spelar Ellida med en dov värme och på en subtil gräns mot ett behärskat nervsammanbrott. Hennes uppgörelse med maken om sin frihet är vädjande, men inte under underkastelse. Magnus Roosmanns doktor Wangel är ett godsint familjeöverhuvud som missar uppenbara ledtrådar från kvinnorna som omger honom – inte minst döttrarna från det första äktenskapet – mer av välvilja än av snarstucken manlighet. Döttrarna har å sin sida sina egna frigörelseprojekt— Hilde (Rakel Benér Gajdusek) med att hitta balansen mellan att vara kvinna och barn, och Bolette (Electra Hallman) som med en dämpad entusiasm går in i ett eget förnuftsparti med sin före detta lärare.
Den återhållna spelstilen hos ensemblen gör ett familjedrama som en kommunikativ angelägenhet för de inblandade på scen. Dessvärre finns det stunder då återhållsamheten blir alltför kompakt och det akuta, angelägna inte når ut i salongen. Då blir hela psykodramat med den före detta älskarens dragningskraft mest bisarr.