Åskådlig Linnépjäs om kärleken

Det var nog inte i första hand administrationen eller att få leda och fördela arbetet enligt paragraf 32 som lockade Åke Lundqvist, när han en gång i världen valde att bli teaterchef i Uppsala. Att döma av det som följde, befann sig hans hjärta i stället hos skådespelarkonsten. Vem kommer inte till exempel ihåg Sunshine boys, en av höjdpunkterna med Tommy Nilson som motspelare? Eller Joop Admiraals kärleksfulla monologporträtt Du är min mor.

Den minnesgode erinrar sig säkert också Om sättet att tillhopa gå, Linnépjäsen som var incitamentet till Teatercaféet och senare tiders lunchteater och Frispel. Den gavs för ganska precis 20 år sedan och nu återkommer forne teaterchefen med en ny instudering, som annars hör till repertoaren hos Klara soppteater i Kulturhuset i Stockholm. Det är Linné på längden, bredden, tvären och höjden denna vår. Åke Lundqvist lutar sig för sin del mot föreläsningsanteckningar. Sannolikt förda av medicinstudenten Pehr Dubbs och upphittade i en herrgård i Östergötland på 1930-talet.

Medan framförandet förra gången dominerades av målmedvetenhet, spiritualitet, lärdom och elegans är det mera ögonblickets ingivelse och improvisation i stunden som gäller vid det här tillfället. Frederik Sjögren har bearbetat sin text och Johan Huldt är ny regissör. Kanske kan det tolkas som ett tidens tecken att det erotiska området givits ännu större verkningsgrad. Skelettet som demonstrationsobjekt är visserligen avskaffat, men Åke Lundqvist låter händer och fingrar forma gester som inte kan missförstås. Dessutom får cellon tjäna som en sinnebild för en kurvig kvinna och det kan man inte säga mycket om. Cellisten själv, Rigmor Bådal, ställer också gärna upp mellan varven, när hon inte ackompanjerar med melodislingor som både fungerar som stämningsskapare, kommentarer och en och annan gång låter som rena tillrättavisningen.

För nog befinner sig Linnaeus, alias Åke Lundqvist, ute på de djupaste av vatten i fråga om sexualupplysning alltid. Här och var hinner blygseln och kanske skammen dessutom fatt i honom och han avbryter sig själv. Men det mesta handlar ändå om semen, testiculum och vulva och det utbyte av kroppsvätskor som går under namnet coitus. Så omsorgsfullt är dock alla dess mysterier kamouflerade av 1700-talets sätt att använda svenska språket, att publiken får tänka efter ordentligt för att för sin inre syn kunna följa förloppet. Ändå är den här föreläsningen drastisk så det förslår, detaljrik och åskådlig. Så här mycket klarspråk om blommor och bin får man leta länge efter för att hitta motsvarigheter till i dagens samhälle, som annars brukar berömma sig av att vara så upplyst i sexuella ting.

Som bonus får vi också lära oss en del om ögonen som hjärtats spegel, om vilka besked som kan utläsas av en röd ansiktsfärg, om kvinnors vätskeberoende skönhet och hur kärlek yttrar sig till hy och humör. Åke Lundqvist är mycket kategorisk och bestämd i det mesta, även sådant som ur ett genusperspektiv skulle kunna uppfattas som rena oförskämdheterna. Men varken Linnaeus eller hans sentida uttolkare saknar humor, så riskerna att någon skulle ta illa vid sig är nog försumbara. Lite grand blir det som att bläddra i en gammaldags läkarbok. Här och var lyser en tydlig moralism igenom, antingen det handlar om fallna kvinnor eller om otrohet. Det mesta följer dock vetenskapens objektiva ideal och har en gediget saklig förankring.

Tyngdpunkten i framförandet ligger i Åke Lundqvists engagemang och inlevelse i ämnet. Det är inte svårt att föreställa sig att det kunde vara så här det gick till i Uppsala, när medicinprofessorn Carl von Linné samlade sina studenter och även åtskilliga ur stadens borgarskap till de välbesökta föreläsningarna. De som gjorde de andra professorerna gröna av avund. Om årets jubilar bar en lika vacker dräkt som den som sitter på skådespelaren må dock vara osagt. Kanske var också förlagan något mera återhållsam med den dramatiska pulsen när coitus närmade sig sin fullbordan. Åke Lundqvist refererar förloppet i termer av en riktig batalj. I takt med att intensiteten ökar blir han alltmer andfådd. Man tror nästan att det rör sig om ett 100-meterslopp innan han utmattad faller ner på stolen. Ingen kan klaga på åskådligheten där inte!

Det gäller för övrigt hela uppsättningen, som utan vidare blir en sannskyldig hyllning till Guds underbara skapelse. I varje fall var det så Linnaeus en gång betraktade naturen. Vår tids människor intar kanske en mera skeptisk attityd. Men den omfattar på intet sätt Åke Lundqvist, när han utför sitt värv på scenen. Även på teatern kan man i dess bästa stunder få en försmak av den himmelska sällhetens fröjder. Mot det hade föremålet för den här föreställningen säkert inte haft något att invända.

Åskådlig Linnépjäs om kärleken

Det är i åskådligheten och inlevelsen som Åke Lundqvists gästspel på Upsala stadsteater med Linnépjäsen Om sättet att tillhopa gå når sina högsta höjder, skriver Bo-Ingvar Kollberg.