Det är svårt att tänka sig en pjäs som ligger mera rätt i tiden än Arthur Millers En handelsresandes död. Efter de senaste årens spräckta fastighetsbubbla, bankkris, börsras och därav följande arbetslöshet är detta drama från 1949 om ett människovärde beroende av ekonomisk framgång mera aktuellt än på länge. Regissören Eva Dahlman har i den uppsättning som nu ges på Dramaten med premiär i lördags kväll nöjt sig med att följa förloppet så som det återges i pjästexten, utan några extra åthävor. Men i anslutning till Lehna Edwalls stiliserade scenografi med en öppen spelplats har det också blivit en föreställning som lägger stor vikt vid det tidlösa i innehållet. Och här når iscensättningen allra längst.
Man kan i samband med dagsdebattens pendlande mellan genusperspektiv och klimat- och miljötänk en smula undra över om det inte samtidigt finns en beröringsskräck för de stora livsfrågorna. De som handlar om svek, skuld, mål och mening, livslögner, skam, samvete och annat som hör till människans existentiella predikament. Det är i ett livsdrama från sådana utgångspunkter Arthur Miller låter pjäsen hämta sin kraft. Och med en regissör som varit osedvanligt lyhörd för just de aspekterna, har det blivit en iscensättning som går utanpå det mesta av vad de stockholmska teatrarna har att erbjuda för närvarande.
Visserligen finns en krackelerad amerikansk framgångsmyt där hela tiden, som uppsättningens självklara bakgrund. Men det är i närkampen med sin mänskliga livslott, som Krister Henriksson i rollen som handelsresanden Willy Loman förmår ge ett helt avgörande lyft åt hela föreställningen och förvandlar den till en människas väldiga envig med tillvaron över lag. Må vara att motståndet är honom övermäktigt. Men den tragiska resningen hos rollen låter samtidigt ana en diktare, som ändå vågar utmana det som är starkare än han själv, trots alla begränsningar, och med konstens hjälp ifrågasätter själva grundvalarna för det egna livsödet i stort.
Det är alltså inte någon loser i gängse mening som publiken skiljs från i slutet av den här instuderingen. Willy Loman personifierar i stället en diktare inbegripen i kamp med en ogin verklighet och ett motspänstigt stoff. Värdet av den förmågan kan inte underskattas när plågorna ansätter honom. Den utgör både ett försvar, en problemlösning och en delseger i det egna jagets tjänst. Det är en diktares tillvägagångssätt som kommer till användning. Sönerna profiterar på det genom att ta emot och sedan ge sina egna bidrag. Och även hustrun Linda ansluter sig till samma mönster. Om det också i hennes fall sker för att vinna tid så att all den empatiska förmåga hon äger skall komma till sin rätt.
Det är i skuggan av kampen på detta övergripande och allmängiltiga plan som de andra, mera vardagliga tillkortakommandena utspelas med Willy Loman på det sluttande planet på väg att förlora både arbete, sina barn och sig själv. Här finns föreställningens kärlekstema med den vädjande, stöttande och försvarande hustrun Linda. Men också den förtroendefulla gemenskapen mellan Willy och sonen Biff, den som efter ett fall ner i djupaste svek inte tycks gå att reparera. För Lena Endres Linda är det empatin i en närmast gränslöst form som styr omsorgen. Christopher Wagelins Biff är den sårade kärlekens representant, vars sorg av allt att döma kommer att bli hans livslånga följeslagare. I de höga ambitionerna och inte mindre måttlösa förväntningarna från föräldrarnas sida hamnar Martin Wallströms Happy i ett totalt utanförskap, när han trots alla försök i den vägen aldrig får uppleva att ens bli sedd. Jan Waldekranz gör den genomhygglige men illa behandlade Charley som möts av missriktad och otacksam högdragenhet.
Pjäsens karaktär av själsdrama pågår i det finstilta familjemönstret som kan vara nog så brutalt och heller inte väjer för rena råkurret på hög verbal volym. Här ingår Willys humörväxlingar utan förvarning och där finns även en självbild som åker berg och dalbana mellan totalt självtvivel och en grandios jaguppfattning. De mest gripande inslagen kommer, när föräldrarna förkastar sina barn och dessa svarar med samma mynt. Och det allra grymmaste inträffar, med Lindas ord, när pojkarna slutgiltigt sviker sin pappa. Även om ett närmande som kunde kallas förlåtelse till sist uppstår mellan Willy och äldste sonen Biff.
Uppsättningens slutackord rymmer både tragik och ironi. Efter Willy Lomans begravning talas det om skuldfrihet liksom om annan frihet. Där ger Eva Dahlman sin publik en sannskyldig karamell att suga på efteråt i vad som blivit en både träffsäkert genomförd och högexplosiv föreställning.