Arsenik och gamla charmtroll

Det går inte att komma ifrån att den är en skickligt hopkommen pjäs, Joseph Kesselrings numera klassiska kriminalkomedi Arsenik och gamla spetsar. Handlingen tillförs hela tiden nytt bränsle och överraskningsmomenten är tillräckligt många för att intresset aldrig skall falna. Däremot är det samtidigt påfallande hur texten med sin ursprungliga datering till 1941 numera har en tämligen lös anknytning till det omgivande samhällets grundläggande värderingar. De kristligt goda kärleksgärningarna har förlorat åtskilligt av sin tidigare idealbildande roll. I den mån filantropi förekommer är den i huvudsak en affär för stat och kommun. Kristendomen har reducerats till en fråga om ritual vid högtidliga tillfällen. Det betyder att dialogen, förloppet och gestalterna för att bli tydliga måste hitta ett motstånd på annat håll. Vad som återstår är den svarta humorn i pjäsen och en absurdism som skruvar verkligheten några varv mot galenskapens sfär.

Det är med en sådan färdriktning regissören Eva Dahlman nu satt upp dramat på Stockholms stadsteaters Stor scen med premiär i torsdags kväll. De inlagda läsarsångerna i uppoppad version som inleder föreställningen och återkommer efter paus förändrar knappast någonting härvidlag. Att det är av kärlek och omsorg om nästan i evangelisk om än en tossig sådan mening pjäsens bägge damer tar de stackars ensamma männen av daga går nog en stor del av publiken förbi. Nu gör inte det så mycket. För med Meta Velander och Yvonne Lombard i rollerna som systrarna Abby och Martha Brewster blir allt så oemotståndligt charmfullt ändå, att man accepterar vilka hemskheter som helst. När troskyldigheten inramas med så mycket aningslöshet, godtrogenhet och varm medmänsklighet som Velander och Lombard är mäktiga, upphör alla kritiska invändningar. Det här är verklighetsflykt av den i hög grad tillåtna sorten, förmedlad med ett skådespeleri som väcker välbehag och såar av ömhet. Teaterkonsten kan ta sig många förunderliga vägar i mötet med sina åskådare. Jag vet mig aldrig tidigare så motståndslöst bara ha suttit och tagit emot ett par rolltolkningar med sådan odelad förtjusning.

Samtidigt är det lekmetaforen som satt sin prägel på hela uppsättningen. Det gäller den dockhusliknande scenografin signerad Lehna Edwall, men inte så lite även Jan Mybrands Teddy, den regredierade brorsonen med sin Panamakanal och låda med leksaker, som han helst vill behålla för eget bruk. Till det som bevarat sitt bett genom åren hör likaså teaterkritikersatiren. Men den förutsätter nog en kulturredaktion i en storstadstidning för att bevakningsuppdraget skall kunna omfatta en ny föreställning nästan varje kväll. Kjell Bergqvist som kulturjournalisten Mortimer gör en säkert gestaltad och vältajmad rollfigur. Hans rutin från privatteatrarna och den här sortens repertoar är en stor tillgång. Däremot får man nog i dagens samhälle leta med ljus och lykta för att hitta någon motsvarighet till Vanna Rosenbergs prästdotter Elaine. Det brukar inte vara giftermål så snart som möjligt som upptar tankarna hos nutida unga kvinnor i sin fagraste blomning.

På Sven Wollter har sminkateljén tejpat upp ansiktet och lagt på cake så han knappast står att känna igen. Som familjens monsterliknande svarta får gör han dock en kostelig uppenbarelse. Det är svårt att tänka sig en endaste roll som Wollter med sitt över hela registret fulländande konstnärskap inte skulle klara av. Samspelet mellan honom och Steve Kratz Doktor Einstein hör till de komiska höjdpunkterna bland föreställningens alla farsinslag. Jag kan också tänka mig att de stänk av utanförskapets förtvivlan som vid något tillfälle skymtar förbi utgör Wollters egen upptäckt av sidor hos hans Jonathan som nog ingen tidigare sett. Mats Qviström lättar med små men ändå mycket avslöjande signaler på förlåten i rollerna som Mr Gibbs men även Mr Witherspoon så att det som stannar vid blott och bart antydningar med all önskvärd tydlighet visar hur farligt livet är i denna av bottenlös nästankärlek genomsyrade pjäs.

Den som så önskar kan givetvis hitta en hel del anknytningar i denna uppsättning till diskussionen om normalitetsbegreppet och om vad som är friskt och sjukt i samhället. Det saknas heller inte exempel på situationer att jämföra med där en enda verklighetsbild så totalt kommit att dominera samhällsdebatten och opinionsbildningen. Hysterin kan ta sig olika former antingen den har moraliska eller andra samhällsomstörtande förtecken. Må vara att någon sådan pjästolkning knappast föresvävat Eva Dahlman i den här instuderingen. Men den finns där ändå som ett bakgrundsbrus i denna på så sätt egentligen allt annat än oskyldiga iscensättning.

Arsenik och gamla charmtroll

Stockholms stadsteaters föreställning av kriminalklassikern Arsenik och gamla spetsar sätter absurdismen och den svarta humorn i förgrunden, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.