Årets Caprice: En livscykel driven med klackspark

En ekvation går alltid lättare att lösa när värdet för X är känt. På scenen fanns tidigt Trio X och dess värde är bekant. Två kända gäster dök upp under första programhalvan; lösning nästan komplett.Men ämnet då? Jodå, lite ekivokt provokativt kom OD in sjungandes "Ja jag kom- mer", alla som spermier! Nästan alla stupade på vägen, endast en (förstås) lyckades tränga sig in i ovariet/bildskärmen på scenens bakre mitt. Så var det dags för små telningar att visa upp sig under "pappa Roberts" överinseende. Med hjälp av helium lyckades telningarna både prata och sjunga i diskant, barnkör à la Gosskörens förskola med dragande i kläder, ofrivilliga andningsuppehåll etc. Trio X skall ha allt beröm för att lyckas hänga med i kompet.Handlade om livetGäst Henrik Dorsin dök upp som jätteblyg liten pojke och sjöng en "barnvisa" om konsten att skylla ifrån sig. Nästa gäst, trubadur Wille Crafoord, sjöng en låt om moment och skiften i livet, OD illustrerade visuellt, Trio X assisterade. Ah, det var om själva livet det skulle handla! listade den överlägset intellektuelle i publiken ut. Så var vi/dom tonåringar med alla problem det medför — fast inga ljudmässiga i alla fall. Gayrörelsen fick i alla fall hjälpande hand av Crafoord som med OD och Trio X sjöng om viljan att vara lesbisk, senare till gaydiscodansande kör om känslan att vara bög. Däremellan gjorde Dorsin en uppvisning som full student vilken med Bellmancitat ansåg sig vara i sin "fulla" rätt. Virtuoseri av högsta klass där Povel Ramels anda var tydligt närvarande. OD klämde också in en a cappella- sång av J N David, en sång enligt "tonårig" presentatör "om att göra lumpen alltså, va´ ba´". En oväntat stramt allvarlig sång, utmärkt tolkad.Mot slutetI andra programhalvan var vi "tjugo år senare", det var alltså dags att blicka från övre medelålder till livets slut — och det eventuella bortom. Allvarligaste inslaget stod återigen OD för med Anders Hillborgs komposition Mouyiaoum, enligt pre- sentatören "som ett ljudande norrsken, följ med Fuglestam ut i rymden". Och den nästan elektroniskt mångstämmiga körklangen gav faktiskt associationer till klingande stämgaffel i sfärerna. En italiensk komposition om La Morte (döden) sjöngs lika övertygande. Dirigent Robert Sund utför detta år sitt sista Caprice som ledare. Som ett slags "farewell-performance" sjöng han för första gången någonsin solo till eget pianoackompanjemang. Beatles- låten When I´m 64 fick ett framförande med både långsammare allvar och extra kryddad harmonik.Crafoord höll sig i mitten hela tiden. Första inslaget inledde del 2, en sång att "om tjugo år, vem bryr sig?". Jämförelser mellan Mozarts geni och hans egna ålders- problem gav sången Allround och från och med en sång om livets final blev han mer och mer lik en ängel medan allt från spermie till helgon gick över livets ålderstrappa.Dubbla av skrattDorsin gjorde tre inslag med mästarkomik. Vad sägs om "Kultursportradion" med sportreferat av konsert tydligt inspirerat av P D Q Bach? Eller att leda allsång där till musiken "Rule Bitannia" vi fick sjunga text om lagom bra Sverige och vifta till à la Albert Hall? Eller där han med ensamt vokalvirtuoseri besjöng att "fin kultur är inte din kultur", d v s opera med ett otal operaverk inbakade inkl. rollen som gaggig operasopran? Inte dåligt! Vi låg dubbla av skratt ibland.Finalen, med halva kören sjungande "O Happy Day" som duktigt frikyrkofolk, and- ra halvan i Metallica-kläder sjungande "Highway to Hell" och ängeln Crafoord svävande över allt gav en enastående avslutningskick. En ytterst väl genomtänkt, vokalt och koreografiskt suveränt genomförd Caprice. Med denna kulmination fick vi ett minne av och tacksamhetsbevis till den oförglömlige Caprice-nestorn Robert Sund.