Stig Larsson är prydligare, han är regissör, och sjunker stillsamt ned mellan de två bullrande skådespelarna.
"Brände till"
Harald är den åldrande konstnären som målat sig upp från ett fattigt arbetarhem. Nu är han redo att dö, alla relationer till människor har offrats på vägen, det finns inget kvar. Sonen Benny kommer dit, lika illa däran han, men utan konsten som en säkerhetsventil för desperationen och förtvivlan.
- Pjäsens fader och son ligger nära mig och min son. Kanske alltför nära, det brände till som fan när jag läste den, berättar Börje Ahlstedt.
Hur mycket betyder klass egentligen?
Mikael Persbrandt: Vi kommer från arbetarklassen alla tre och det betyder att man har det där oket över sig.
Stig Larsson: Även om det ytligt sätt ser ut som att vi i dag lever i ett samhälle som är en meritokrati, att det handlar om att vara duktig och göra karriär utifrån sin förmåga, så finns i bakgrunden frågan om ursprung. Det spelar roll. I kulturvärlden finns det väldigt få människor som kommer från arbetarklassen.
MP: För mig har det varit en jävla vrede. Det var många år som jag bara spelade på negationer och på vrede, det var min motor som jag tror att jag kan härleda till min uppväxt i ett höghus med min mamma. Jag var en arg människa som ville visa: jag kan - se mig, älska mig.
BA: Mina första 20 år inom teatern byggde på revansch. Jag skulle jävlar i mig visa mamma och pappa och portvakten på Lilla Essingen. Där finns fortfarande väldigt mycket arbetarskuld. Rädsla för att någon ska ta ifrån mig min position på Dramaten och ge rollerna till Persbrandt i stället.
MP: Du, vi konkurrerar inte om samma roller ännu. Men jag förstår vad du menar, man har en vibrerande sträng inuti sig som alltid...
Här blir han avbruten av Börje Ahlstedt som vill berätta om sin kollegiala generositet, han gav bort ett sceneri till Mikael Persbrandt i dag under repetitionerna
MP: ...det pratas mycket om skuld och skamkänslor över sitt ursprung i den här pjäsen, över oförmågan att hantera sitt ursprung...
Börje Ahlstedt avbryter igen:
BA: När jag kom in på Dramatens elevskola och såg allt guld och all marmor, då flydde jag. Jag blev så rädd. Ett och ett halvt år satt jag och drack kaffe och rökte cigaretter innan jag förstod att det måste räcka att jag är som jag är.
MP: Man får dras med ett sorts mindervärdeskomplex. Jag är hela tiden livrädd för att någon ska säga: nu har vi kommit på dig och du kan ju ingenting. En oro över att här borde jag inte vara, det här är inte min plats.
Finns det någon styrka i er klassbakgrund?
BA: Ingvar Hirdwall säger alltid att det bara är arbetarklassen som kan leverera stora skådespelare.
MP: Ja, visst kan det vara en styrka också. Den arga motorn är väldigt stark men den går inte att spela på hela livet. Sedan måste man hitta lustfaktorer också annars blir det alltför slitigt.
Stig Larsson känner inte igen sig i de andras revanschlusta. Hans pappa gick från byggjobbare till kringresande leksaksförsäljare och förstod sig inte riktigt på sonens konstnärskap, men var ändå uppmuntrande och hjälpte till med pengar.
SL:Jag uppfattar min bakgrund som väldigt idyllisk och som att jag haft en så underlig tur hela tiden. Men däremot kan jag känna igen att det ändå verkar som att klasserna finns kvar under ytan. Vi talar inte bara om traditionell arbetarklass utan om den utsatta, desperata människan, och den finns det många av i vårt land, hundratusentals.
Arbetarklassens sista hjältar diskuterar också konstnärskapet som får gå före mänskliga relationer.
Måste det finnas en motsättning mellan konstnärligt skapande och ansvar mot de närmaste?
BA: Ja, om det är på allvar, om det är på liv och död, så finns det alltid det. Man måste ha en jävla hunger i botten för att nå fram till den absoluta toppen.
MP: Det är åtminstone en stor kamp eftersom det här jobbet måste få kosta så mycket. Jag har ofta sagt att de enda gångerna jag är lycklig är när jag står på scen. Nu orkar jag inte säga det längre för jag tycker att det låter djupt tragiskt.
SL: Man pratar ofta om det lidande konstnärskapet, men det är en fruktansvärd lycka att få arbeta med konst.